Spansk påverkan på bluesen

I artikeln The Influences of Hispanic Music Cultures on African-American Blues Musicians i Black Music Research Journal skriver Peter Narváez om influenser inom bluesen från den musik som är sprungen ur det i huvudsak spanska kulturarvet. Det är möjligt att det finns en svensk term för hispanic, men jag känner inte till någon bra. Men man får se termen som innefattande kulturer, folkgrupper eller länder som har präglats av en historisk påverkan från Spanien som nation eller det spanska språket.

De undersökningar som har gjorts av olika minoriteters kulturella uttryck har ofta satts i relation till majoritetsgruppens kulturyttringar. Man har främst tittat på hur minoritetskulturen har påverkat majoritetskulturen, något som Narváez ser som en brist. Han vill här istället fokusera på ledet minoritet-minoritet, alltså den afro-amerikanska gruppen och den spansktalande. I första hand tas två områden upp, gränsregionen Texas-Mexiko med kringströvande musiker med gitarren som främsta instrument och New Orleans med sina afro-kubanska och spanska rytmer inom bluesgenren.

I undersökningar av populärmusik har ofta de kommersiella aspekterna i materialet överskuggat andra. Ett misstag man lätt gör är att se en artists katalog av inspelningar och släppta skivor som dennes hela repertoar. Narváez menar att ”bluesmusikern” är en stereotyp och mytologiserad figur som uppfunnits av den kommersiella kulturen. Kommersiella överväganden har fått styra när man från skivbolagens sida har spelat in musikerna. Detta har inneburit att man har velat enhetliggöra musikerns stil utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Om man hade tillgång till både mexikanska musiker och svarta bluessångare såg man ingen anledning att spela in eventuella versioner av spanskinfluerade sånger som bluessångarna kunde tänkas ha i sin repertoar.

Det är intressant att Narváez problematiserar användandet av termen songster när man talar om de svarta musiker som både hade bluesbaserat material såväl som material från innan bluesens tid i sin repertoar. Själv skulle jag nog beskriva Charley Patton som en songster eftersom han spelade material som inte klockrent faller inom bluesgenrens ramar, till exempel genom hans spirituals. Texasmusikern Mance Lipscomb beskriver i sin självbiografi sig själv som en songster. Narváez menar att detta har varit en alltför bekväm indelning från musikvetenskapligt håll som har syftat till att bygga upp en polaritet mellan songsters med blandad repertoar och de senare ”riktiga” bluesmännen med en ren bluesrepertoar.

I gränsregionen mellan Texas och Mexiko går relationerna mellan svarta och spansktalande tillbaka till slavhandelns tid. Det framstår som att de två grupperna gemensamt undertrycktes av den anglo-amerikanska befolkningen även efter slaveriets avskaffande och att de på så sätt har kunnat enats eller förts samman genom detta förtryck.

Genom exempel i lyriken visar Narváez på hur gränsen till Mexiko har fungerat som en metafor eller bild för sexuell frigörelse för den svarta befolkningen. Det sjungs ofta om att resa ner till gränsen, ”going down to the border”, och träffa frigjorda män eller kvinnor där, ”tell me them good looking womens is on the border raising sand”.

Det finns också flera exempel på afro-amerikanska artister som spelade och turnérade i Mexiko och ansikte-till-ansiktekontakter skedde bland annat i fängelser. Interaktionen genom den vigorösa mexikanska kordofona traditionen i och med gitarren tas upp som ett annat gemensamt drag, detta skulle då vara ett gemensamt drag som gick utöver och så att säga suddade ut den språkliga barriären. Mexikanska musiker ansågs vara brinnjävliga på att spela gitarr och det fanns tankar om mexikanen som naturligt musikalisk. Just den mexikanska gatusångaren och musikern, trovadores eller guitarreros visar upp stora likheter med de kringresande och ofta blinda svarta bluesmusikerna. Trovadores spelade för pengar och spred genom sitt kringvandrande motsvarande våra skillingtryck och även muntliga så kallade corridos.

Bluesmusikern Blind Lemon Jefferson tas upp som en musiker som med stor sannolikhet stötte på mexikanska musiker och musikkultur, bland annat kan man se vissa likheter i musikalisk stil. Via Jefferson finns en länk till Huddie Leadbetter, mest känd som Leadbelly som spelade med Jefferson en tid. Hos Leadbelly skulle man kunna se mexikanska influenser i hans användning av 12-strängad gitarr (han köpte sin från en mexikan), hans så kallade bass runs samt användande av valstakt i sången Irene, en sång han tidigt spelade på sin 12-strängade.

I musiken som skapades i New Orleans framhålls just den pianobaserade bluesen med Professor Longhair som främsta exempel. Longhair var ingen egentlig professor om man ser till hur begreppet används i en musikkontext, han var mer influerad av barrelhouse och mer gehörsbaserad än en i olika stilar välskolad professor som Jelly Roll Morton. Det som är unikt i Professor Longhairs stil är de spanskinfluerade och afro-kubanska rytmiska elementen.

Den "great man-approach" som har färgat viss bluesforskning och till viss del hållits fram genom det kommersiella tänkandet har genom fältarbete visat sig vara felaktig. Utvecklingen av olika stilar har i större utsträckning skett i nätverk av musiker, inte utstrålande från ett mindre antal kända och inflytelserika musiker. Narvaéz framhåller att den här teorin tar för lite hänsyn till den gemensamma (community) estetiken som så att säga måste underbygga musikerns stil.

Olika afrokubanska och spanska dansrytmer var en influens på musiken som kom ur New Orleans. Artikeln berättar om en familj vid namn Tio som flyttade från Mexiko till staden och där en familjemedlem spelade med Jelly Roll Morton. Kopplingen är intressant eftersom just Morton framhöll att den riktiga jazzen skulle ha en viss ”Spanish tinge”.

Den välkände kompositören och bandledaren W.C. Handy hade turnérat på Kuba och influerats av olika stilar där. Bland annat har de klassiska styckena Memphis Blues och St. Louis Blues sektioner med tangorytm. Man kan tänka sig att detta var kopplat till en viss tangomani som rådde i USA vid tiden, men framförallt sade sig Handy tagit in tangopartierna för att han hade observerat att publiken reagerade positivt på de nya rytmerna.

Narváez avslutar med att betona att han bara tittat på de spanska influenserna på bluesmusiken och inte tvärt om. Slutsatsen blir att det finns ett behov av att titta på dessa regioners musik utan att anlägga ett etnocentriskt mainstreamperspektiv och att då använda ledet minoritet-minoritet.

Narváez, Peter: ”The Influences of Hispanic Music Cultures on African-American Blues Musicians”, Black Music Research Journal, Vol. 14, No 2. (Autumn, 1994), pp. 203-224.