En bok om underhållningsmusik

Det var tydligen 1860, på Stora Hotellet i Jönköping som man för första gången kunde få sig underhållningsmusik till maten i Sverige. Förlagan kom från kontinenten, främst Tyskland, där det var ett vanligt förfarande. Bengt Nyquist, född 1932 och radioman, skribent och musikproducent undersöker i boken Musik till middag - Underhållningsmusiken i Sverige det han kallar underhållningsmusik under perioden 1860 till 1980.

Vad som egentligen menas med underhållningsmusik framgår inte sådär väldigt tydligt. Men det handlar bland annat om den musik som spelades under 30-40-talen i radion, på hotell, i stadsparker och på torg. Men Nyquist tar alltså även upp musiken i äldre tider, så tidigt som mitten av 1800-talet. Det nämns också att även stora klassiska tonsättare skrev musik som sågs som underhållningsmusik. Då var det dock snarare fråga om “högre” underhållningsmusik, “Gehobere unterhaltung”. Här tycker jag också att författarens åsikter om högt och lågt inom musiken skiner igenom, lite sådär implicit tas det ställning för just den “finare” musiken. Lite förvånande dock eftersom han sysslat mycket med jazzforskning, en genre som fått utstå mycket kritik från musikintelligensian.

Det är intressant också hur den då (1983 när boken kom ut) nutida moderna musiken beskrivs i inledningen, ord som tortyr och helvete nämns och det är tydligt att författaren är besviken över utvecklingen. En utveckling som inneburit mindre och mindre orkestrar som till slut helt ersatts av musicerande med elektroniska instrument för att sedan gå över i skivspelande.

Underhållningsmusiken kan sägas vara en blandning av västerländsk konstmusik och varitémusik. En viss grund finns i de militära musikkårerna där det fanns en hel del invandrade musiker, ofta från Tyskland, så influenserna kom från många håll i Europa.

1896 var ett år då en lagändring trädde i kraft. Den sade att brännvinsförsäljning i samma lokal där det var varitéunderhållning var förbjuden. Det man ville åt var det sedeslösa livet på varitéerna och detta påverkade krogarna eftersom man istället fick satsa på ren musikunderhållning. Dock gjorde man mycket för att komma runt lagen, bland annat kunde man sälja spriten genom luckor i väggen. Först i oktober 1955 blev det lagligt med uppträdande i lokaler med spritförsäljning igen.

Bostonvalsen var tiotalets stora fluga när den slog till 1909. “Bostonkungen” var Theodor Pinet som 1906 hade spelat in bostonvalsen Charme. Detta innebar att den offentliga pardansen riktigt kom igång och denna skedde ofta i samband med alkoholdrickande. Något som väckte starka reaktioner från till exempel KFUM. 1919 kom en ny regel som innebar att all underhållning i en lokal med spritutskänkning förbjöds. Dock var underhållningsmusiken undantagen och den typen av musik blomstrade.

Nyquist går ganska encyklopediskt igenom både välkända och mindre välkända restauranger i Stockholm. Ett exempel är Sveasalen som invigdes som konsertsal 1888 med en symfoniorkester som spelade verk av klassikerna, Beethoven, Wagner, Mozart, men även en del unga svenska kompositörer. Detta blev dock ett fiasko publikmässigt och varitéunderhållning tog över. Bränder i dessa olika lokaler verkar ha varit mycket vanligt, just Sveasalen brann ner 1899 med horribla konsekvenser för ägarna och artisterna. Noter (som då var värdefulla på grund av att de kopierades för hand), instrument och kostymer slukades i lågorna. Detta var förstås förödande för musikerna vars instrument var investerat kapital som skulle ge avkastning i en miljö präglad av tuff konkurrens.

Den person som startade underhållningsmusiken i Jönköping som nämndes tidigare var Teodor Julius Blanch som i Stockholm startade Blanchs Café. Där spelade skolade, ofta utländska, musiker musik som var till för att skapa en behaglig bakgrund till samtal och måltider, musiken var alltså aldrig huvudattraktionen. Inne i lokalen spelade oftast en mindre ensamble med piano och stråkinstrument, under sommartid kunde en större orkester spela på utomhusestraden. På Blanchs Café började man också med kabaré som man döpte till Svarta Katten. Där spelade 1914 en färgad artistgrupp som fick utstå en del rasistiska kommentarer i pressen, i likhet med pressbemötandet vid Louis Armstrongs Sverigebesök 1933. Ett annat exempel på en svart grupp som tas upp var The Five Royal Imperials från London som var i Sverige 1919. En av dem, banjoisten Russel Jones är ett viktigt namn inom den tidiga jazzen i Sverige.

1922 fick den “offentliga restaurangdansen” sitt genombrott i Sverige. Även här möttes de dansande och restaurangerna av viss skepsis, man blev varnade för dans mellan borden och man var begränsade till två kvällar per vecka. Det är lite synd att Nyquist inte nämner varför genombrottet kom just 1922, jag kan inte själv komma på något speciellt som då skulle kunnat ha varit startskott.

Det som främst tas upp i början av boken är restauranger, men även kaféer och ölhallar hade levande musik till vardags. Till exempel fanns det musikkonditorier som var mycket populära, där serverades bara kaffe, bröd och bakverk och ofta var det en trio som spelade. Det var på ett sådant kafé som Stig Hansson, alias Jules Sylvain tidigt i karriären spelade piano i en trio.

Henrik Robert Berns hade i början av hans karriär runt mitten av 1800-talet ett schweizeri, så kallat för att många av innehavarna sades vara från Schweiz. I Stockholm byggde han ett stort sådant som hade plats för 40 musiker. En av de kända orkesterledarna där hette August Meissner och var där från 1869. Han lade upp musiken i schemat börja med klassisk symfonisk musik när folk inte är så fulla och kan uppfatta de små nyanserna och runda sedan av med lättare underhållningsmusik när gästerna fått i sig sin punsch. Vid den här tiden var det förhållandevis billigt att gå på Berns, men framförallt var det fint. Dock var det en ganska blandad skara som kom, främst ut medelklassen, men även uppkomlingar, hantverkare och inresta bönder. Det som förenade dem var nog snarare en vilja att synas på ett fint etabilissemang.

Men Meissners ambition att bjuda på “hög” musik misslyckades och han fick bita i det sura äpplet och spela underhållningsmusik av enklare slag. Detta främst för att varitén drog en mycket större publik och behövde inte lika mycket personal i orkestern. På så sätt kunde Berns göra sig en rejäl hacka. Så höll man på fram till varitéförbudet 1896, då man fick återgå till endast musik igen. Då blev också Meissners orkester Sveriges största underhållningsorkester. Musikerna där fick bra betalt, mer än musikerna i Hovkapellet till exempel.

Ofta kom solister, både instrumentala och vokala sådana från olika länder som Italien och Ryssland. Man fick ha dans två kvällar i veckan och då hade man en orkester på 12-15 man som kunde spela dansmusik som engelsk vals, tyska tangos, two-step, shimmys och senare foxtrot.

På 30-talet införde kapellmästaren Schultze instrumentet harmonium i sin restaurangorkester, då hade han tagit inspiration från andra orkestrar på kontinenten. Det finaste man kunde ha var ett Wienerharmonium, och instrumentet i sig hade som främsta uppgift att fylla ut vissa stämmor och tillföra sin speciella klang.

I sinom tid kom jazzen via USA och radioutsändningar via London. Jazzen spelades av salongsorkestrar på 12-13 man och i och med den nya stilen blev det vanligare att musikerna dubblerade på flera instrument, till exempel gitarr och banjo. Dock hade den tidiga jazzen i Sverige inte alltför mycket gemensamt med det som idag generellt sett kallas jazz.

På 40-talet renoverades Berns och Arne Hülphers blev kapellmästare. Han fanns i mitt medvetande tidigare främst som under en tid Zarah Leanders man, men han hade själv stora framgångar som orkesterledare i 30-talets Tyskland. Just under krigsåren stängde många restauranger och runt 600 musiker blev arbetslösa. Dock gick staten in och erbjöd 200 av dem arbete i olika amatörorkestrar som en arbetsmarknadsåtgärd. Arbetlösheten för musikerna blev alltså stor, men det skedde faktiskt en hel del turnérande under kriget, till och med i ockuperade Danmark, Tyskland och Polen, där svenska musiker ingick i orkestrarna.

Även om det är något kuriosabetonat så är det lite kul att få veta hur restaurangerna hade öppet på den tiden. På Berns hade man först öppet till klockan två på natten, men på grund av prostitution på vinden (!) stängde man sedan klockan 12, även om orkestern slutade spela en timme tidigare.

I Malmö fanns restaurangmusiken kvar som längst, kanske delvis beroende på många musiksändningar i radion som utgick från Malmö. Här fanns också Malmösymfonikerna och många musiker spelade både symfonisk musik och uppträdde på krogar och restauranger. Även i Göteborg kunde man höra underhållningsmusik, framför allt runt Liseberg. Dock var orkestrarna inte lika stora som i Stockholm. Värt att notera är att en del musiker spelade i olika orkestrar som underhöll på Amerikabåtarna.

För musikerna blev det på vintern spelande på stadshotell och på musikkonditorier och på sommaren turnéer, badorter eller hälsobrunnar där repertoaren oftare var av lättare slag än på restaurangerna och i salongerna. Sådana badortsengagemang var ganska åtråvärda och sågs lite som betald semester eftersom musikernas familjer ofta fick följa med och hyra in sig billigt.

Militärmusiken i Sverige har rötter ner i 1400-1500-tal, men utformades till en något modernare form under 1600-talet. Under 1800-talet var dessa kårer de viktigaste bärarna av den instrumentella musiken och agerade plantskola för musiker som sedan tog sig till symfoniorkestrar, Hovkapell och även restauranger och krogar som underhållningsmusiker. Det fanns också en koppling mellan regementsmusikkårerna och arbetar- och nykterhetsrörelserna och frikyrkliga organisationers amatörblåsorkestrar genom att lärare och musiker anslöt sig till dessa. Ofta spelade militärmusikkårerna i gatuparader och promenadkonserter och ofta var repertoaren varierad och mångsidig, Chopin och Grieg till svensk spelmansmusik kunde stå på programmet under en konsert.

Damkapell som fenomen dök upp runt 1900 och var alltså orkestrar helt bestående av kvinnliga musiker. Dock kritiserades de ibland för dåligt spel, något som kan tänkas hade att göra med fördomar från manligt håll. I ett mycket märkligt stycke i boken beskriver Nyquist hur en kritiker, Spel-Johan, gick runt och lyssnade på olika orkestrar under tidigt 1900-tal. Nyquist skriver:

“Spel-Johan är ingen utlänningshatare och har ingen uttalat manlig syn på de många damkapellen. Han bedömer efter musikaliska egenskaper”.

Sedan citerar han Spel-Johan som skrev:

“Fiolen är liksom kvinnan, vek till sin natur och passar så väl tillsammans med de smidiga formerna. Kommer dertill en ledig stråkföring och ett vackert ansigte, ja då finner man behag uti, att höra musiken och se de leende damerna”.

Ett liknande fenomen (att man enhetliggjorde orkestermedlemmarna utefter något kriterium) var också diverse “lyckosökare” som försökte dölja bristande skicklighet genom att klä ut sig eller spela i extra flådiga kostymer. Detta kan också kopplas till de exotiska pseudonymer som orkesterledarna tog. Erik Sjöqvist kunde bli Lac Rameau och Olle Bergendahl Charles Vallée. Detta var ofta en eftergift mot krögare och arrangörer som ville locka publik med en orkester med ett exotiskt klingande namn. Detta kunde ha berott på att det kom en hel del utländska musiker till Sverige som en nyfiken publik ville se. Ofta kom musikerna på grund av yttre påverkan som exempel ryska revolutionen 1917 och andra världskriget.

Protester kom från svenska musiker som ansåg att utländska musiker tog deras arbeten, en åsikt som nog inte enbart kan kopplas till främlingsfientlighet, utan mer kan kopplas till den svåra arbetsmarknadssituationen. 1930 hade runt 800 musiker blivit arbetslösa på grund av ljudfilmens intåg på biograferna. 1937 demonstrerade arbetslösa musiker i Stockholm för att uppmärksamma sin situation. Diskussionerna om de invandrade musikerna var dock inte fria från rasistiska influenser, det kunde talas om att slänga ut “niggrer och kroknäsor”.

Att spela musik på biografer kunde vara ett sätt för musiker att komma ifrån den stökiga och alkoholbaserade atmosfären på krogarna. Det spelades musik före, mellan akterna när man bytte filmrullar och som utgångsmusik, och förstås under filmens gång. 1911 fanns det i Stockholm 35 biografer som hade levande musik till filmen och det kunde vara allt från en solopianist till orkestrar på upp till 20 man. Ofta kom det noter med filmrullen men ibland inte och då kunde man till exempel använda sig av kinotek som var stora samlingar med filmmusik, ofta opera- eller balettmusik. Sedan fick musikerna öva in stycket så att man var i synkronisering med filmen. En intressant bok om filmmusik som tar upp lite om det här är, även i nordisk kontext, är Russell Lacks Twenty frames under.

Radion, som körde igång reguljärt i Sverige 1925, användes ibland för att sända musik från restauranger och danssalonger och krögare och arrangörer kunde använda fraser som “känd från radio” för att marknadsföra sina orkestrar. 1936 fick dock radion en fast underhållningsorkester under Sune Waldimir vilket begränsade andra orkestrars spelande i radio. Dock var det vanligt att olika militärorkestrar fick spela i radio, detta blev det dock allt mindre av med start runt 50-talet när musiken föll ur modet. Då kunde det talas nedlåtande om musiken i termer av “bompa-bompa”, kanske värt att jämföra med det “dunka-dunka” som idag ibland används av äldre människor om modern dansmusik?

Nyquist tar upp en del om musikernas situation och det framstår som en ganska osäker tillvaro, främst i koppling till radions och ljudfilmens intåg. Han framhåller att de ofta skrev kontrakt för en säsong i taget utan garantier om förlängning och det myckna turnérandet. Kanske något förvånande var kvinnor ofta yrkesmusiker, vanliga instrument var violin, cello eller piano. Det hävdas att jämlikheten var stor, i alla fall lönemässigt, eftersom musikerna fick betalt efter vilken stämma man spelade, om man hade solouppgifter och ibland efter hur lång tid man varit anställd, inte efter kön. Detta låter inte helt troligt, men jag får erkänna att jag inte undersökt saken närmare, Nyquist anger inte heller någon källa till påståendet.

Ofta önskade publiken låtar och dessa kunde vara av mycket skilda slag. Vanligt var att det önskades stycken ur till exempel operor, här hade orkestern oftast förkortade stycken på 5-6 minuter ur de mest populära. På krogen spelades dock mest populära småstycken hämtade ur någon slags halvklassisk tradition. “Förfallet” till mer kommersiell musik kom först fram emot 40-talet när schlagerlåtar tog vid på restaurangerna. Salongsorkestrarna utgick ofta från tryckta arrangemang som sedan kunde “kortas ner” så att de passade för färre orkestermedlemmar. Standardsättning för en salongsorkester var första och andra fiol, altfiol, cello, kontrabas, piano, flöjt, klarinett, trumpet, trombon och ibland slagverk.

Men allt eftersom tiden gick försvann den musik Nyquist omtalar som underhållningsmusik allt mer. Några förklaringar för denna process som ges är höjda löner och priser på råvaror för restaurangerna, men framför allt var det att kuvert- och entréavgifterna blev skattepliktiga, inkomsterna från dessa hade tidigare kunnat betala orkestrarna. På 60-talet gjordes vissa insatser för att hålla restaurangmusiken vid liv, bland annat genom att minska orkestrarnas storlek till trios med fiol, piano och kontrabas och vissa tonsättare skrev nya arrangemang. Men intresset från publiken var inte stort och trion kunde bli till en solopianist som spelade innan dansbandet äntrade scenen.

Det är lite problematiskt att Nyqvist inte alltid är så noga med att uppge tid och plats när han skildrar skeenden på någon slags makronivå, till skillnad från en personlig nivå där han är mycket encyklopedisk, anekdotisk och noggrann med att sätta ut årtal. Hade perioden det handlar om varit kortare hade det kanske inte haft så stor betydelse, men eftersom han hoppar ganska friskt i tid och plats genom de 120 åren (1860-1980) som han behandlar blir det lite otydligt.

Nyquists bok är något gammalmodig i sin stil och på vissa ställen ganska ingående encyklopedisk och personporträtten är många. Trots detta ger den en mycket intressant inblick i en värld av underhållningsmusik som idag för mig framstår som helt utrotad. Ersatt av de CD-skivor eller MP3:or som håller en musikaliskt sällskap på krogen.

Musik till middag - Underhållningsmusiken i Sverige, Nyquist Bengt. 1983. Almqvist och Wiksell Förlag AB.