En bok om deltablues

William Ferris bok Blues from the Delta från 1978 är en viktig källa till information om deltabluesen.

Ferris gör den vid det här laget för mig ganska typiska redogörelsen för bluesens uppkomst rent historiskt sett, med dess rötter i arbetssånger och kopplingarna tillbaka till den afrikanska kontinenten. Han nämner att arbetssångerna fortfarande sjöngs på fängelseanstalterna i södern, sånger av den typen som spelades in av Alan Lomax på ökända Parchman Farm, utgivna på Rounder Records.

Man kunde också höra arbetssånger vid arbetet med att lägga räls, där sångens rytmik i stor utsträckning gjorde jobbet lättare för de arbetande. Vid sådana tillfällen var ofta en person specialiserad på att leda gruppen via sången och denne fick också bättre betalt. Kopplingen till blusen genom arbetssångerna ser man tydligast i hur nya verser läggs till tills arbetsmomentet är klart, samt i versernas tematik med fokus på kvinnor och hur hårt de fick slita.

Ferris är påläst och har stor kunskap inte bara om bluesen men även om den svarta kulturen och dess situation i stort. I en not hittar jag Gunnar Myrdal, som skrev An American Dilemma, den första och viktigaste genomgången av “rasrelationerna” i USA. Boken har undertiteln The Negro Problem and Modern Democracy och gavs ut 1944. Titel kan låta som ett problematiserande av “de svarta”, men tesen han för är istället att behandlingen av dem stod i strid med amerikanska liberala nyckelord som frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter och att det var detta som utgjorde det amerikanska dilemmat.

Ferris går till att börja med igenom de metoder han använt sig av. Bland annat får man veta att han i början av de insamlingar han gjorde i Deltat under runt 10 år ofta blev introducerad för de svarta arbetarna på plantagerna via vita män som hade makt över dem. Detta innebar att de som intervjuades inte kunde tala lika fritt, speciellt inte om de vita var med vid tillfället. Till slut började han själv ta kontakt utan mellanhänder och möttes då av stor gästvänlighet och fick även fram mer explicit uttalade åsikter.

Så detta är ändå något att ha i åtanke när man läser, att detta är en vit forskare som måste bryta både en “rasmässig” barriär och skapa ett förtroende för de som intervjuas. I allmänhet har forskning och inspelning inom folkmusikområdet företagits av vita, i alla fall har det varit de som har blivit kända “sångfångare”. Ett exempel är Alan Lomax som till viss del inte gav tillräckligt med cred till sina svarta forskarkollegor, som gjorde värdefullt arbete åt honom och delvis agerade gatekeeper eller inkörsport i relationen till de intervjuade.

För att hitta bluesartisterna var det ofta absolut nödvändigt att ta reda på deras smeknamn eftersom detta ofta var det enda namn de använde sig av. Bluesgenren har en stark tradition av smeknamn, det är få bluesartister som använder sitt “riktiga” namn som artistnamn. Även de som förekommer i den här studien går under smeknamn som Son Thomas eller Sonny Ford och Pine-top.

Ferris för fram en mycket intressant tanke om bluesen som något som intensifierar den svarta identiteten, att utgångspunkten är en svart man som sjunger för den egna gruppen. En artist säger, att man “studerar” andra, och ger röst åt deras erfarenheter i sången och musiken. Detta ännu mer styrker detta att man tar fasta på just den egna gruppens problem och erfarenheter och identifierar sig med dem. I och med de rasmässiga motsättningarna i USA var detta tänkande i vi och dem väldigt starkt även om det fanns skillnader beroende på tid och plats. Den här underliggande animositeten märker man i texterna:

“Nigger and white man playing seven up.
Nigger beat the white man, scared to pick it up.
He had to bottle up and go.”

Här åsyftas ett spel av något slag, troligtvis inte det som åsyftas på Wikipedia. Jag tolkar det som att den svate mannen vinner och inte vågar ta pengarna i potten just på grund av maktrelationen dem emellan.

Bluesens fokus på relationer mellan män och kvinnor betonas också, dess “male-female perspective”. Detta är något deltablueskungen Son House till exempel betonar i en av de filmer som finns inspelade med honom, den som inleder filmen Black Snake Moan. Sådant kan man även se i hur till exempel B.B. King döpte sin gitarr till Lucille.

En sak som slår mig när jag läser är mängden citat som förekommer, det är något jag inte sett så mycket av i andra böcker om bluesen. Det ger en helt annan känsla eftersom artister och andra direkt får uttrycka sig (och ibland ganska explicit) istället för att först gå genom en vit forskares tolkningsram. Dock ska man inte bortse från att även här är det forskaren som väljer ut materialet som ska komma med och även den som ställer frågorna.

En vanlig väg rent instrumentmässigt till en karriär som bluesartist lyder “one-strand on the wall”, akustisk gitarr och elgitarr. Namnet på detta förstnämnda instrument har jag inte sett innan, men det innebär att man spänner upp en ståltråd på väggen till ett hus och spelar på den enda strängen med ett föremål av glas eller metall, i likhet med hur man spelar steel guitar idag. Likheter med sådana här ensträngade instrument hittar man i västafrika och även i berimbaun från Brasilien.

Ferris tittar även på generationsskillnader, vid den här tiden (då studien gjordes) började det märkas att ungdomen i södern mest lyssnade på soul, till exempel James Brown eller Wilson Pickett. Det var främst de över 30 som lyssnade till eller själv spelade blues. Om man vill uttrycka det i dans kan man säga att de äldre dansade “slow drag” medan ungdomarna var inne på “fast time” eller “swing out”. Det är dock skönt att det här inte moraliseras över detta, varken bland de intervjuade eller forskaren. Istället dras likheter till den likartade förändring som skedde generationen innan. Från en av artisternas håll görs en åtskillnad mellan “old heads” som vägrar spela med andra eftersom det innebär att de måste ändra sin taktkänsla för att inordna sig i bandet. Sedan finns det musiker som anstränger sig för att kunna spela med de yngre, en musiker uttrycker sig så här: “These old heads is set in a groove and they can't get outta there. (...) even if they play another number, you can still hear that old style in there.”

En stor inspiration för artisterna var skivor, varifrån man hämtade både text och melodi och kunde vara ett sätt att hitta en egen stil genom att ta till sig andra bluesmäns stilar. Det var också genom att lyssna på skivor som musikerna kunde ta till sig olika versrader för att sedan fritt komponera egna låtar. Så kallade “make-ups” var en ganska vanlig form för sångerna. Här innebär det att man spontant skapar nya verser till en fast musikalisk struktur, till exempel en bluestolva. En skicklig bluesman har då skapat sig ett register med versrader som passar till olika sådana strukturer. En episod som beskrivs i boken är när två musiker tävlar för att se vem som kan sjunga flest sådana påhittade rader utifrån ett visst ämne.

Ferris liknar bluesverserna med ordspråk där ett påstående introduceras och sedan åtföljs av en “unveiling” som ibland kan vara humoristisk. Som B.B. King som sjunger "Nobody loves me but my Momma, and she might be jiving [skoja, skämta] too”.

Gränsen mellan den religiösa musiken och bluesen i Deltat var både fast och lös på samma gång. Musikerna framhöll till exempel att man inte fick blanda spirituals och bluessånger. Gjorde man det kunde det hända otrevliga saker, man kunde inte tjäna både Gud och Djävulen på samma gång. Men på samma gång har de två stilarna influerat varandra väldigt mycket, det finns en hel del exempel på bluesmän som också var präster. Idag räknas till exempel en artist som Blind Willie Johnson, som egentligen spelade religiös musik, ofta till country blues-genren.

En annan sådan ibland svajjig dikotomi som hålls upp är den som delar in musikernas repertoarer i en svart och en vit del. Det är “white music” och det är “nigger music”, den sista en term som inte klingar särskilt rent i dagens öron, men användes som beskrivning av musiken även av de svarta i Deltat. I hur stor utsträckning man hittade låtar från den vita repertoaren i svarta musikers repertoar bygde mycket på vilken publik musikern hade. En av bluesmännen i studien, Sonny Ford, spelade i princip bara för svarta och hade bara en vit låt, en som han lärde sig av sin mor/farfar som spelade på både svarta och vita danser. Den här låten gick i C (det talas ibland om farmar-C om själva ackordgreppet) och i valstakt, 3/4, mycket signifikativt för den vita musiken som även kallades “Hillbilly music” eller “cowboy tunes”.

Ett annat exempel får Scott Dunbar stå för. Han var en svart musiker som endast spelade på vita tillställningar och vars repertoar starkt var präglad av detta faktum. Här ser vi också exempel på den våldsamma värld som musikerlivet kunde vara. Anledningen till att Dunbar bara spelade på vita, “städade” tillställningar var ett avståndstagande, explicit uttalat av hans fru, från svarta “jook [oftast juke, som i jukebox] joints”, uteställen, med våld och svordomar ymnigt förekommande.
Exempel på detta beskrivs lakoniskt:

“The experienced bluesman sings near a door or window which provides a quick escape if the crowd becomes to rowdy”.

En mycket intressant synpunkt som verkar så himla självklar, men som jag faktiskt inte tänkt på innan är den att det innebär en allvarlig brist att endast lyssna på studioinspelningar när man undersöker en oral kulturyttring som bluesen. Därigenom missar man helt den “performer-audience dimension” som till stor del “gör” hela framförandet. Som sagt, detta borde vara en självklarhet, men här utgör den tidiga deltabluesen lite av ett specialfall, det finns helt enkelt inte så många så kallade liveinspelningar från 20-30-talen då de stora deltabluesmännen spelades in. Det har istället blivit dessa “studioinspelningar” (ofta egentligen inspelade i tomma lagerlokaler eller hotellrum) som betraktas som artefakter och som studeras som källmaterial.

Dock fick man på 60-talet, i och med det blommande intresset för folkmusik, tag på en hel del av de stora stjärnorna och från den här tiden finns det en del live-inspelningar. Dock är dessa i ganska stor utsträckning inspelade utanför vad som kan anses vara en normal kontext, en helsvart publik som var “med på noterna” hade bytts ut till en publik till stor del bestående av vita medelklassungdomar. Intressant här är den filminspelning som gjordes i samband med Newport Folk Festival 1966, Blues at Newport av Alan Lomax som försökte återskapa en atmosfär liknande den i en juke joint. I vissa delar lyckades det ganska bra, Son House är stupfull och dissas av Howlin' Wolf.

Så när jag försöker komma på någon inspelning som ligger nära den beskrivning av ett house party som Ferris har med går det inget vidare. Ett exempel jag kommer på är Chicagoblues och är Hound Dog Taylors livealbum Beware of the Dog som kom ut postumt på Alligator Records 1976. Här hör man tydligt kommentarer från publiken och delar av Taylors interagerande med publiken. Men man ska också komma ihåg att skillnaden mellan ett scenframträdande och ett framträdande på en privat fest är stor. Artisten på ett party sitter inte på en scen, man kan diskutera om det ens finns någon backstage, och det finns en helt annan intimitet, främst beroende på publikens storlek.

När Howlin' Wolf dissar Son House i ovan nämnda film sker det i en slags inledande mellansnackssekvens där han också förklarar vad låten handlar om. Det här mellansnacket kaller Ferris rätt och slätt “talk” och kan vara korta kommentarer mellan verser eller strofer, längre introduktioner till låtar eller längre konversationsliknande passningar. Även publiken kan avbryta och inflika om saker som rör låten man är inne på. Det handlar alltså om ett total blues drama, där även toasts, dirty dozens och skämt vävs in mellan låtarna.

Den här dimensionen med talk är något som jag inte direkt uppmärksammat tidigare. Men när man väl kommit på det så kan man hitta en hel del exempel på kortare inflikningar, även på kommersiella inspelningar. Charley Patton sjunger i A Spoonful Blues “would you kill a man, babe?” och sticker in ett “Yes I will!” som om han verkligen menade det. Robert Petway säger till sig själv i Catfish Blues, “Play 'em man, play 'em a long time” (Lyssna här och skruva upp volymen eller lyssna med hörlurar för det här är fruktansvärt bra!). Reverend Gary Davis brukar också i inspelningar från 60-talet ibland utropa “Talk to me Miss Gibson!” innan han tar ett solo på sin gitarr som han döpt efter tillverkaren (notera att gitarren även här blivit en kvinna).

En väldigt stor del av boken består av en transkription av ett över tre timmar långt “house party”, mer eller mindre en privat fest med uppträdande. Jag ryser över hur lång tid det måste ha tagit att transkribera den inspelningen, även om det som är med är valda delar. Det här ger en intressant inblick i hur bluesen utageras i en autentisk kontext. Här ingår också alla de delar som Ferris menar bygger upp hela det totala bluesdramat, med “talk”, toasts och dirty dozens.

Både bibliografin och filmografin som följer med boken är mycket bra. Bland annat hittar jag boken Memphis Blues från 1970 av Bengt Olsson som jag läser alldeles nyligen gått bort. Olsson var tydligen precis färdig med en bok om jugbanden i Memphis och har sålt alla sina inspelningar till skivbolaget Fat Possum, vilket verkar lovande. Det var de som spelade in mycket av bluesen från Mississippis Hill Country, med namn som RL Burnside och Junior Kimbrough. Boken Memphis Blues kan vara våldsamt dyr i andrahandsexemplar, så det är bara att hoppas att den nya boken snart publiceras.

Filmografin leder mig helt rätt eftersom den listar en hel del filmer som Ferris själv spelat in. Min frustration över att bara kunna läsa mig igenom transkriptionen av festen lättas en hel del när jag surfar in på det fullkomligt fenomenala folklivsfilmsarkivet Folkstreams. Där hittar jag faktiskt många av Ferris filmer, den som främst kan kopplas till den här boken är filmen Sonny Ford, Delta Artist från 1969 som faktiskt centrerar på Son Ford (kanske mest känd som James "Son" Thomas), en av bluesmännen i boken. Där spelar han både i en situation som mycket liknar husfesten och även på någon slags juke joint. Det är dock synd att ljud och bild inte är helt synkroniserat då den är inspelad på 16 millimeterfilm, men den är ändå mycket sevärd.

Blues from the Delta är en riktigt bra bok om deltabluesen specifikt och blues rent generellt. Främst för att den bygger på egenhändigt insamlat material och inte bara är en sammanställning eller analys av andra textkällor, så som viss blueslitteratur kan vara ibland. Om den kombineras med filmmaterialet som finns tillgängligt får man verkligen en levande inblick över bluesen i en tid då den började fasas ut av modernare musikstilar som funk och soul.

Blues from the Delta, William Ferris. 1984 (1978). Da Capo Press.