Den här boken manifesterar sig i en tunn sak på 70-talet sidor från Bo Ejeby förlag. Carl Nielsens Levande musik kom ut i Danmark 1925 och i Sverige 1946 och är en samling essäer med musikestetik som övergripande tema.
Nielsen, född 1865, är en av Danmarks största tonsättare genom tiderna, lite som Sibelius i Finland eller Grieg i Norge. Mest känd är han för sina sex symfonier, men han komponerade i många olika stilar, från romatiskt inspirerat till neoklassisism mot slutet av karriären.
Nielsen håller det inte hemligt att han fullkomligt älskar Mozart. Han skriver en enormt hyllande text till sin hjälte där han delar in kompositörer i de som ler och de som inte gör det. Beethoven hamnar då i den andra kategorin. Det är faktiskt rätt roligt och intressant att läsa det här. För att kunna återge Mozarts verk måste man vara mänskligt högt utvecklad och ha nått en andlig mognad. Här reproduceras verkligen den romantiska konstnärsmyten, konstnären som ett ensamt geni för vilken musiken bara kommer av sig själv.
Nielsen är kritisk till att man sammanblandar olika konstarter, att man till exempel talar om “musik i måleri” eller “tonmåleri”. Han tycker också att man ska hålla sig inom sitt eget område och inte spilla tid på ett annat, för man måste ju sträva efter det yttersta, efter perfektion, och man har inte hur mycket tid på sig som helst.
Han skriver också om diskussionen om absolut musik och programmusik. Han ställer sig bestämt på den absoluta musikens sida och hävdar att musiken i sig inte kan uttrycka något konkret betydelsebärande. Först tolkar jag det som att han då talar om musiken i termer som “det klingande materialet”, men han menar verkligen att även sjunget textmaterial inte kan uttrycka något, utan bara har en stödjande funktion. Tonsättare kan tydligen delas in i de som måste ha en text till hands när de skriver musik och de som kan skriva absolut musik. Wagner och Verdi nämns som sådana som måste ha en text att arbeta med för att lyckas skapa något av värde och Bach, Haydn och Mozart tas som exempel på dem som kan skriva fantastisk musik utan en text som stöd.
Han tar också upp de som vill lägga fokus på tonens skönhet och de som betonar vokalens tydlighet, till exempel i en opera. Här finns en intressant parallell till de svenska musikvetarna Per-Erik Brolinson och Holger Larsen som i ...And roll: aspekter på text och vokal gestaltning behandlar texterna i rockmusik och där talar om att det fonetiska eller klangliga står över det semantiska innehållet, att texten egentligen inte spelar så stor roll.
Musiken spikas också fast som något som det ska lyssnas till med sinnet hörseln och dit hör varken tavlor, gester eller filosofi, detta apropå att inte blanda olika konstarter. Då kan man ju i och för sig undra var man ska placera musik det dansas till. Man skulle kunna tolka honom som att man inte får dansa till musik, men det är lite långsökt, istället får man anta att när han talar om musik så gäller det västerländsk konstmusik som det inte dansas till.
Texten känns mer än mossig på en del ställen, det talas till exempel om musiken som något som finns överallt, “i vildens strupe och på negerns fot”. Musiken på negerns fot känns mycket surrealistiskt, men får kanske tolkas som något slags utlopp för den essentialistiska åsikten som florerade vid den tiden att svarta hade “rytmen i blodet” och här är det foten som stampar takten. Det doftar lite reaktionärt om Nielsen även om sådant förstärks när texten läses i dagens klimat av reflexivitet och ifrågasättande, men det talas till exempel på ett ställe om “filmens fördärvliga ytlighet”.
Om det finns något essentiellt i all musik som har skapats undersöks också. Han anser att den tidigaste musiken måste ha varit instrumental, för den primitiva människan lever mer kring omvärlden än sig själv. Alltså skulle sången vara det man “uppfann” sist eftersom den ligger närmast en själv. Men lite tröttsamt är det allt att tala om “den primitiva människan” med de associationer som man får till håriga neanderthalare i grottor som grymtar bredvid eldstaden över vilken det hänger stora köttbitar. Det blir mycket spekulationer av det hela.
De musikaliska intervallen delas in i goda och dåliga och det hävdas att man måste lära barnen vilka som hamnar i vilken kategori. Nielsen talar mycket om naturlighet och att man måste upprätthålla en förbindelse med det ursprungliga. Som exempel på ett bra intervall tar han gökens ters. Intervallen ska tydligen vara rena, klara, fasta och naturklingande för att passa honom.
Rytm ses som en uppdelning av tid och är därför inte musik. Dock blir han sjukt flummig när han talar om det här, han hävdar att det inte går att framställa en matematiskt noggrann rytm, att den alltid är subjektiv. Rytmen är alltså organisk till sin natur. Jag tänkte lite så att den tanken verkar konstig idag, men då kanske den inte var det. Det var en analog era och det närmaste perfektion man kunde komma rytmiskt sett i ett musiksammanhang borde ha varit en metronom. Dock kan man fundera på om det inte borde ha funnits något instrument att skapa en exakt rytm med 1925. Men som sagt, han är ganska abstrakt här. Men annars är hans tanke om rytmen som organisk eller subjektiv mycket intressant, för mig är det självklart att det är hjärnan som delar in olika rytmiska skeenden i olika grupper, vilket ligger till grund för olika taktarter. Musikern och musiketnologen Bob Brozman talar lite om detta i en intressant artikel om rytm.
Så det verkar som att han kommer fram till att det essentiella i musiken finns i intervall och rytm. Här är det intressant att just rytmen könskodas, förmodligen ganska omedvetet, men den organiska rytmen beskrivs som “den manliga, kraftiga och säkra”.
Han oroas också lite av den konstnärliga världen som är i oro, larm och extas och som gjort att känslorna förgrovats. Intressant att liknande tankar finns hos den tyske filosofen Georg Simmel, född sju år innan Nielsen, som hävdade att det moderna (i viss mån urbana) samhället skapar en ökad retning av sinnesorganen. Detta utvecklar en blasé attityd för att skydda nervsystemet och bidrar till att en urban identitet kan skapas.
Det blir tydligt att Nielsen håller en stor önskan om en centrering kring det enkla eller naturliga. Det som är mest centralt för detta är tonerna, tonföljden och intervallen. Andra “yttre medel” som till exempel klangfärg får inte ta över. Dock vill han påpeka att han inte vill uppmana till någon återgång till gammal musik, utan vill skapa något nytt utifrån vad jag tolkar som något slags naturalism. Det finns också med en överdådigt naturromantisk beskrivning av Fyn som verkligen sätter en grund för hans uttalade vilja till det naturliga och enkla.
I hans kommentarer till kollegan och musikologen Knud Jeppesens mycket viktiga verk om Palestrina kommer det upp en intressant tanke om fokusering på musikverken i sig själva. Det är enligt Jeppesen musikverken som måste stå i centrum och områden som person- eller kulturhistoria eller organologi ska bara användas som hjälpvetenskaper. Detta påminner mig lite om en debatt som pågått i Svenska samfundet för musikforsknings Svensk tidskrift för musikforskning med Mattias Lundbergs inlägg. Han verkar mena att det finns skillnader mellan “musikocentrisk” och “sociocentrisk” musikvetenskap. Jag tolkar det som att han ser en problematik i de tendenser till tvärvetenskaplighet som finns inom dagens musikvetenskapliga institutioner. Att det görs alltför sociologiskt influerade arbeten på musikvetenskapliga institutioner som då inte hör hemma där. Musiksociologen Lars Lilliestam tycker jag svarar vettigt.
Jag själv har ganska svårt för den här typen av renodlad musikvetenskaplig forskning, den “musikocentriska” om man så vill. För mig är det i stor utsträckning irrelevant att detaljanalysera musiken endast som något slags klingande material. Men detta kanske mycket handlar om vad man har för intresseområden, jag är mer intresserad av vad människor gör med musiken än musiken i sig.
Carl Nielsens lilla skrift är rätt rolig, kanske främst för att den känns ganska gammal i sin ton, men väcker ändå en hel del intressanta frågor. Jag ser också att det verkar vara en liten Nielsen-revival på gång, The New Yorker har en artikel om hans symfonier i nästkommande nummer, den finns dock på nätet redan nu.
Nielsen, Carl, (1991) Levande musik, Bo Ejeby Förlag.
0 comments:
Post a Comment