Författare om rock

Oj. 28 författare skriver om rock men också om pop och punk och reggae och lite annat i antologin Elektriska drömmar publicerad 1982. Om jag uppfattat saken rätt så gavs den ut av folk på musiktidningen Schlager. Delar av redaktionen där kom från tidningen Musikens makt, bland andra Håkan Lagher som skrivit en bok om proggen som jag skrivit om tidigare.

I SVT:s eminenta TV-arkiv Play kan man se Bodil Malmsten, som inleder antologin, i programmet Nyfiken på från 1986. Där talar de om hennes då otryckta diktsamling Paddan & branden där hon tydligen spunnit vidare på Ulf Lundells LP Den vassa eggen. Något liknande gör hon här när en text från Tom Waits byltas på med prosa.

Leif Nylén, trummis i Sound of Music -> Gunder Hägg -> Blå Tåget berättar sin historia som går via Beatles, resor till England och genom vänstervågen 68.
Liksom i Jacques Werups text om hans halvt misslyckade karriär som rockartist med försök till genombrott i England finns här en stark känsla av före och efter. Före är barndomen, ovissheten om det som ska komma i form av den nya musiken. I former av Beatles och Stones, i former av rhythm and blues. Det är livsavgörande ögonblick det gäller. Man blir nästan avundsjuk. Det talas om konserter de var på med Hendrix, Stones med flera legender. Man inser att den tidiga rocken måste ha inneburit en riktig jävla revolution för de som slogs av den. Men man kan fråga sig hur mycket av det här tillbakablickandet som egentligen bygger på ett överdrivet nostalgiskt suktande efter ungdomens dagar.

Werup skriver inifrån, i egenskap av att själv ha upplevt rocklivets baksida och han vill avliva myten om dess upphöjdhet. Eller kanske snarare tillåta de som upplevt det som intensiva ungdomsfans att berätta nostalgiskt om rocken. Förresten utgår jag kanske lite naivt ifrån att det han skriver i alla fall har någon liten verklighetsförankring. Kanske är det inte så. De är ju alla författare i den här antologin och därför har jag svårt att riktigt ta allt vad de skriver på orden som en i alla fall något objektiv sanning.

Jenny Berthelius utgår också från ett före och ett efter. Här spirar den biografiska berättelsen om Elvis ihop med egna eller påhittade upplevelser om idolen. Det som går igen i många av texterna i antologin är just att författarna tittar tillbaka på sina ungdomsår och ofta blir det en utmärkt verklighetsbaserad prosa av det. Men det är ändå ganska roligt att se att så många har tagit den angreppspunkten när de (förmodligen) har blivit tillfrågade om att bidra med material.

Göran Sommardal berättar om Ray Charles, om känslan, soulen, i rocken och i bluesen och undrar var den sitter. Hur den egentligen skapas. Här kommer den där lite speciella, något hyllande, skrivstilen som i ganska abstrakta metaforer förklarar älskan för musiken, fram. Det är intressant att se just hur det skrivs om musik från författarhåll. Som författare är det kanske naturligt att titta på texterna. De är ju något de kan. Texterna är ofta mer gripbara än "musiken" och de har erövrat ett språk för att beskriva dem. Då är det intressant att se hur det klingande materialet, det instrumentala, glider ut i dessa vaga adjektiv, där gitarrer är stickande och så vidare. En sång med Ray Charles kan här till exempel vara farlig, hård och hetsig mot bakgrundskörens iskalla sång.

Kristina Lugn känner jag igen från diverse TV-program, hennes bidrag är en skum dikt med vag rockpopkoppling.

Peter Cornell drar paralleller mellan den engelske 1700-talspoeten Thomas Chatterton och Janis Joplin, mellan rockens konstnärskapsroll och romantikens konstnärsskapsroll. Nu var ju Chatterton bara 17 år när han begick självmord, Joplin hann bli 27 år och hennes död berodde på en överdos av heroin. Men kopplingen är vettig att göra ändå, inte minst för att man kan se vissa tendenser till destruktivt beteende just bland konstnärer. Intressant i sammanhanget vore att också titta på begreppet anomi, främst utifrån sociologen Émile Durkheim och koppla det till rockstjärnors liv som ofta just losskopplas från övriga samhällets normsystem.

Kerstin Thorvall är här fantastiskt bra. Det är hon säkert annars också, jag vet inte. Men här får vi tillbakablickar, där barnen tipsar om “de hesa rösterna”. Joplin, Stewart, Cocker och kanske någon därtill. En inlevelsefull berättelse om när textjaget träffar idolen Joe Cocker i Frankrike.

Gunnar Harding skriver en dikt som jag inte känner något speciellt för, det kan dock bero på mitt ointresse för dikternas värld. Noterar dock att jag nyss köpt en bok av honom, Kreol: bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i den Nya världen.

Björn Häggqvist är kanske mest musiksociologisk av de som skriver, han talar om kulturindustrin som verkar pacificerande, uttunnande på rocken, som spirar underifrån. Han diskuterar även klassmässig identifikation utifrån rocken som arbetarklassens musik.

Channa Bankier har jag för mig skymtar fram i den dokumentärfilm som är släkting till Håkan Laghers bok om proggen. Hon skriver här om den “progressiva” musikrörelsen, men är väldigt kritiskt till den stagnation som efter hand infann sig, då marknadstänket med Hoola Bandoola Band tog över som mall för den radikala grenen av skrivbranschen. Hennes slutsats är att det var den fega tråkigheten som till slut segrade i den här kampen.

Dylan som psalmist? Hans texter på skivorna New Morning och Saved och svensk 1700-talspsalmdiktning? Lars Andersson gör faktiskt en ganska övertygande redogörelse och analys av Dylans texter utifrån nämnda perspektiv. Det är dock något långdraget och insnöat. Nämnde jag insnöat?

Punken kommer också in på ett hörn via memoarer signerade Jonas Sjöström i en berättelse som mot slutet biter till och visar influens från den punkighet han beskriver.

Lars Forsell var tydligen en stor diktare och lite annat också. Här är han gnällig som fan och fetdissar popmusiken som han gärna ser ersatt av skön tystnad. Han menar också att Bootsy Collins i Parliament-Funkadelic, en huvudfigur inom funken, snart kommer att vara glömd. Håhåjaja. Frågan jag ställer mig är om Forsells personliga stil är mycket nära besläktad med grov sarkasm eller om han bara var så här reaktionär rent allmänt.

Klas Östergren hörde man ju hyllas för en tid sedan, det borde ha varit i samband med hans två senaste böcker. Här skriver han en ganska fin redogörelse för fenomenet David Bowie som är klart läsvärd med sin blandning mellan egna upplevelser och något slags musiksociologiskt teoretiserande.

Den största humorn i antologin står Ulf Lundell för när han besinningslöst går loss på recensenter i allmänhet och recensenter i synnerhet, sådana som har sågat det han med kärlek och slit knåpat ihop. Jag vet inte om han är seriös här. Är han det så skriver han ett sjuhelvetes hatbrev med en gnutta försoning hängd på kanten. Om han inte är seriös så driver han i alla fall på ett mycket roligt sätt hem en poäng om recensenternas godtycklighet och deras påverkan på eventuell skivförsäljning.

Ska också nämna att antologin förgylls av ett antal bilder till texterna av olika konstnärer, ibland av författarna själva om de också har den förmågan. Det är dock inget jag imponeras sådär jättemycket av.

Jag vet inte riktigt hur pass viktig en sådan här antologi har varit för de olika författarnas karriärer. För en del av dem är det här ju en tid innan “det stora genombrottet”, andra är redan ganska väletablerade. Elektriska drömmar kan säkert vara mycket läsvärd för många, speciellt om man i motsats till mig tycker sig få ut mycket av skönlitteratur och lyrik och är lite sådär härligt mainstreampoprockidolig som en del av de medverkande är.

Elektriska drömmar - Författare om rock, (red.) Dick Schyberg. 1982. Schlager Förlaget Rockmani.