Jag blev ganska så förvånad av att höra att en gigant inom den kubanska musiken bosatt sig i en förort till Stockholm. När boken Mambo Time av Samuel Charters skrevs hade pianisten och arrangören Bebo Valdés bott 37 år i Sverige.
Han föddes 1918 i byn Quivicán på Kuba och familjen var ganska fattig. För det var tuffa tider på ön med ekonomisk depression. Varken mor eller far spelade något instrument, dock fanns det i byn orquestas tipicas, ensembler med bland annat kornett, klarinett och fioler. Via en kamrat kom han i kontakt med ett piano, eller snarare en pianola, ett instrument som självspelar efter en rulle med hålstansad notskrift. Från 1936 till 43 gick han på musikkonservatoriet i Havanna och fick en rigid klassisk utbildning som bland annat innehöll kontrapunkt och solfeggio. Men samtidigt kom en stark influens från USA. Amerikanska turister vallfärdade till Havannas stiliga kasinon och hotell, där de ville höra den i USA populära jazzen och swingen.
Före 1898 var Kuba en spansk koloni och språket var i hög grad spanska, dock i princip utan influenser från tidigare inhemska indianspråk. Indianerna hade systematiskt mördats, veritabelt utrotats i ett tidigt skede av den spanska kolonialiseringen. I deras plats för slavarbetskraft tog man människor från Afrika. Sockerindustrin, som historiskt sett har varit Kubas stora industri, krävde mycket arbetskraft och slavarna var främst lokaliserade på landsbygden.
Samtidigt i USA pågick de meningsskiljaktigheter som skulle utmynna i det amerikanska inbördeskriget. Det hade uppstått ett dödläge i frågan om slaveriet, lika antal stater var för respektive emot. Därför var Kuba intressant för några av de södra staterna, som om de kunde lägga ön under sig hade möjlighet att få överläge i frågan. Bland annat skickades expeditioner ut för att driva ut spanjorerna. Lokalt på Kuba uppstod motståndsrörelser emot spanjorerna, insurrectos, och de befriade stora delar av Kuba och fick ekonomiskt stöd från exilkubaner i USA.
1898 exploderade det amerikanska krigsskeppet Maine i Havannas hamn. Troligtvis var det en ren olycka, men den amerikanska pressen anklagade spanjorerna och kallade det ett attentat. Detta fick till följd att USA ingrep och det spansk-amerikanska kriget bröt ut. Mycket kortfattat kan man säga att USA vann och Kuba fick en ny ockupationsmakt, men ön inlemmades inte som en amerikansk stat. Detta hade bland annat att göra med att intressenter för sockerindustrin i USA ville hålla det kubanska sockret utanför den amerikanska gränsen för att hålla uppe priserna och skydda den inhemska marknaden.
Så 1902 blev Kuba fritt men som en del av detta fick de skriva på kontrakt om att USA fick ha flottbaser där och att de när som helst kunde ingripa på Kuba för att främja stabiliteten i landet. Det är på grund av det avtal som skrevs 1903 och modifierades 1934 som USA kan driva militärbasen Guantánamo Bay idag. Den kubanska regimen ser idag detta som en illegal ockupation.
Kuba blev alltså fritt, men så särskilt självständigt var det inte, regeringen var labil och korruptionen utbredd. Detta fick USA att återigen sätta in militära styrkor i landet. 30-talet kännetecknades av den stora depressionens verkningar och protester och en strejkvåg störtade Gerardo Machado, den man som hade makten när depressionen bröt ut. Han var extremt repressiv mot befolkningen för att hålla nere protester men till slut var landet i kaos och han fick fly. Istället tillsattes sergant Fulgencio Batista, den man som 1959 förlorade makten till Fidel Castro under den kubanska revolutionen.
Det var på kasinona och hotellen som den afrokubanska musiken blandades med den amerikanska storbandsswingen. Turisterna ville höra de senaste slagdängorna från USA och Bebo började göra arrangemang till nästan alla i den kubanska musikbranchen. Så även om Bebos instrument är pianot, så var det inte alldeles ofta han förekom i den rollen när han spelade in, ofta kunde det vara sonen Chucho som fick sitta vid pianot.
Det var alltså viktigt att hålla koll på de låtar som spelades i USA, så repertoaren hämtades från de radioutsändningar som kunde höras från till exempel Miami. Och lyssnar man till exempel på skivan Cuban Dance Party med arrangemang av Bebo så får man verkligen känslan av blandningen amerikansk storbandsjazz och kubansk musik. Det är heta kubanska rytmer (Bebo betonar att de många olika rytmerna är viktiga att kunna för att spela musiken) och swingens bleckblåssektioner som framträder tydligast i mina öron.
Efter andra världskriget fick musikerna på Kuba lov att flytta utomlands och många tog chansen och begav sig till exempel till New York. Där hade den kubanska musiken stort inflytande på bebopen och Chano Pozo spelade congas i Dizzy Gillespies storband.
Men Bebo stannade kvar och arbetade med storbandet på berömda Tropicana, där han blev i tio år. Där hade han en del av de musiker som under 90-talet skulle göra succé med Buena Vista Social Club, till exempel sångaren Ibrahim Ferrer. Men Bebo försökte till slut också han ta sig till USA, men fick inte permanent uppehållstillstånd. Skräcken för “röda element” hade spridit sig i USA och kubanska musiker kunde stämplas som kommunister. En anledning till detta kan ha varit att skydda den inhemska marknaden, som man tidigare hade skyddat sockret.
Så han fick klara sig bäst han kunde på Kuba. Han startade ett eget förlag som gav ut de arrangemang han gjorde. För arrangemangen var mycket viktiga för storbandsjazzens orkestrar. Utbildningsnivån var hög och musiker förväntades kunna läsa noter perfekt.
1952 spelades Bebo in på skivan Cuban Jam Session, en skiva som betytt otroligt mycket för den kubanska jazzinfluerade musiken. Bebo spelade in med Nat King Cole och en tid av turnerande med Lucuona Cuban Boys inleddes. Redan 1937 hade de varit på Gröna Lund och uppträtt, 1963 återvände de med Bebo som orkesterledare. Det var här, på Tyrol, som Bebo träffade sin blivande fru Rose Marie Pehrsson. Två år senare hade de fått en son och Bebo turnerade mycket, bland annat på olika hotell under en vända i mellanöstern.
Men Bebo och familj bosatte sig till slut i Sverige. Bebo spelade på restauranger under en tid då det fortfarande ansågs vara en nödvändig del av en fin restaurang. Under 18 år spelade han på Hotel Continental i Stockholm, men var även runt i nästan hela Sverige och spelade på hotell och restauranger. Till slut hamnade de i Haninge, en förort till Stockholm. Där utövade han ett visst inflytande över svenska musiker som spelade latinamerikansk musik, till exempel bandet Hatuey. Men trots detta var denne gigant inom kubansk musik ganska så bortglömd. Men på 90-talet kom uppsvinget för den kubanska musiken i och med Buena Vista Social Club och 1994 spelades skivan Bebo rides again in.
Detta blev lite av startskottet för ett återupplivat intresse för Bebo, som till exempel samarbetat med flamenco-sångaren Diego el Cigala på Lágrimas Negras som kom 2004. Inte att förglömma är Bebos son Chucho Valdés som är en av Kubas främsta pianister inom latin jazz och som bildade bandet Irakere på 70-talet. Idag bor Bebo Valdés enligt uppgift på Wikipedia i Spanien, men han står fortfarande med titeln Kapellmästare i telefonkatalogen.
Sam Charters har jag sedan tidigare en bok av i mitt bibliotek. Det är hans The Country Blues och jag känner när jag bläddrar igenom den att den egentligen borde läsas om. Det enda jag kommer ihåg från den är en scen som målas upp av texasbluesmannen Lightnin' Hopkins som Charters spelade in. Han nämner också i förordet som han skrev i Saltsjö Boo 1975 att han flyttade till Sverige på 70-talet och man kan inte undgå att bli intresserad när en person som uträttat så mycket inom ett fält flyttar till “lilla” Sverige. Samma flytt, till Sverige från den amerikanska kontinenten, har ju också Bebo gjort. Och det skulle kunna vara den erfarenheten, förutom musiken, som så fint kopplar ihop Charters och Valdés.
Charters har skrivit ett utmärkt personporträtt över en stor musiker och vän till honom. Det blir lite av en hyllning ibland, men inte så det stör. Boken är skriven på engelska i original men är översatt till svenska och är riktigt bra. Så bra att jag får kolla om den inte har nominerats till Augustpris när den kom, men inte så. Kanske beror det på Charters lite speciella berättarstil där beskrivningar av främst de olika personernas kläder och utseende tar lite udd av det litterärt estetiska.
Värt att kolla in av Bebo: Filmen Calle 54 där Bebo och hans son Chucho Valdés förekommer. Den version jag efter mycket strul och lång väntan fick ner som torrent var korrupt, så jag har bara sett kanske en fjärdedel av den och inget av Bebo och Chuchos framträdande. Men det ser lovande ut, med presentationer av de främsta musikerna inom genren latin jazz och extremt snyggt fotografi.
Mycket av Bebos inspelningar är slutsålda idag men man kan hitta en del på biblioteket. På nätet har jag hittat tidigare nämnda Cuban Dance Party och en inspelning koncist kallad Bebo med solopiano. Den sistnämnda är ganska klassisk eller skolad i sin stil och inte så markerat rytmisk som storbandsjazzen. Nästan lite likt Scott Joplins ragtimepiano i känsla. Skivan Lágrimas Negras av Bebo och flamenco-sångaren Diego el Cigala är en helt enastående kombination av flamencon och Bebos kubanska pianospel.
Charters, Samuel, Mambo Time - Från Havanna till Haninge - Historien om Bebo Valdés. 2001. Ars Förlag.
0 comments:
Post a Comment