Banjomodifikation

Idag fick jag för mig att jag skulle mippla lite med en av mina två banjos. Den jag tog mig an är en banjo av typen Frank Proffitt. Frank Proffitt (1913-1965) var banjospelare, sångare och inte minst banjomakare från North Carolina. Från det område av staten som gränsar till Tennessee och som ingår i den så kallade Piedmont-regionen som sträcker sig norr till söder i östra USA. Folkmusikvågen som rullade över USA under 60-talet resulterade i en hel säck gamla rävar som fångades in av hungriga sångfångare. Dels var det afro-amerikaner som var rotade i bluestraditionen, dels vita amerikaner med rötter från de brittiska nybyggarna som hade bosatt sig i de isolerade Appalacherna.

Frank uppträdde bland annat på folkmusikfestivaler och spelades in på skiva. Men Frank Proffitt är viktig eftersom han satte en boll i rullning. 1938 sjunger Proffitt sången Tom Dooley för folkloristen Frank Warner som nedtecknade sången och passade bollen till den kände musiketnologen Alan Lomax. Lomax publicerade sedan 1947 sången i samlingen Folk Song USA. Sången studsade sedan vidare och hamnade i känet på The Kingston Trio som spelade in sin version som toppade Top 40-listan i USA 1958.

Men så var det ju instrumentbyggandet som gick i arv från fadern. Frank hade som ung följt med sin pappa ut i skogen och valt ut ett välklingande träd som avslöjade att fiberna vuxit rakt. För att sedan när banjon var klar höra stämkruvarna spänna strängarna på en enhet som tidigare i sina delar bara var en träbit, ett kattskinn och fem strängar. Som du förstår handlar den här banjotypen om ganska grundläggande egenskaper för tonproduktion. Min banjo är tillverkad av någon typ av frukträdslag med resonatorn, ljudkammaren, också i trä. Nedsänkt i denna sitter en rund träklots som täckts med ett ganska tunnt skinn. Så har vi stämskruvarna som på redigt gammeldags manér är friktionsskruvar som på en fiol, men för bordunsträngen (den kortare av de fem) är den lite upphottad och är av lite modernare slag.

Men det som kanske är mest signifikant med den här banjon, som med största sannolikhet inte är gjord av Frank själv utan någon annan som bygger i samma stil, är att den är bandlös. Fretless heter det på engelska och översättningen är kanske inte någon höjdare. Men just att den inte har några tvärband som på en gitarr gör att man kan använda en speciell och idiomatisk spelstil där man glider med fingrarna, liksom genom tonerna.

Den ursprungliga banjon som den utvecklades ur de afrikanska slavarnas instrument, inte bara i USA utan även i den karibiska övärlden där slavarna anlände tidigare, hade inga band. Banjon var bandlös från början så att säga, det var inte förrän på 1880-talet som de första serietillverkade banjona började dyka upp. Detta var på grund av att delar av den amerikanska bourgeoisien hade börjat ta till sig banjospelandet. Det var främst kvinnor som spelade banjo, och då med en spelstil som liknar den som används när man trakterar klassisk gitarr. Alltså fingerplock och spel långt upp på halsen. Denna spelstil kallas just guitar-style för att skilja emot den från afro-amerikansk tradition sprungna stroke-style. Att man i och med guitar-style började leta sig till de mer dammiga ställena på greppbrädan gjorde det väldigt svårt att intonera. Varvid man innan banden introducerades lade in markörer av trä eller ben för att underlätta spel så långt upp i registret.

Så vad var det då jag gjorde med min banjo? Jo, dels bytte jag stängar. De strängar som satt på när den kom i sin papplåda från USA (agerar nu utmärkt bord i min lägenhet, lådan alltså) var ett hopkok av olika nylonsträngar för klassisk gitarr. Inte så dumt detta egentligen, förr (och ibland idag) använde man fiskelina till strängar. Men jag var inte helt nöjd med tonen så jag satte på ett set Aquila Nylgut som verkligen var trevligt.

Det som blev bäst var ändå att jag flyttade stallet till mitten av skinnet. Det fiffiga är att man kan göra så på grund av bandlösheten (nytt ord?). Om man hade gjort samma sak på t.ex. en jazzburk med flyttbart stall (eller en bandad banjo) hade intonationen blivit helt väck eftersom ration som banden spikats efter inte skulle stämma. Men har man inga band så är det bara att flytta fingrarna istället nu när strängskalan blir kortare.

Och resultatet? Underbart! Banjon klingar nu en helton högre och har det där riktigt goa' Fred Cockerham-soundet som inte är helt fel man spelar clawhammer banjo.

Folkmusikboken online

Svenskt visarkiv är en centralinstitution för vis- och folkmusikforskning och svensk jazzhistoria. Snälla som de är har de lagt ut delar av Folkmusikboken, som gavs ut av Prisma 1980, på nätet. Även om mycket forskning har skett under de 27 år som gått sedan dess är boken en liten guldgruva om man vill skaffa sig lite övergripande kunskap om svensk folkmusik. Jag har ett antal gånger letat upp information om diverse obskyra instrument i boken. Länk: http://www.visarkiv.se/folkmusikboken/ .

En bok om musikjournalistik

En väldigt vettig bok om hur man kan gå tillväga för att bli musikjournalist är Fredrik Polbacks Musikjournalistik. Nu skriver jag inte själv skivrecensioner eller reportage, och kan därför inte direkt säga om det är några bra tips han kommer med, men de verkar i alla fall vara användbara.

Tips alltså om hur man går till väga för att bli journalist, vilket man blir om man skriver för en tidning, det finns inget krav på utbildning för att man ska kunna kalla sig journalist. Huvuddelarna i boken handlar om hur man skriver en skivrecension, vad man ska tänka på när man intervjuar en artist och lite om skrivandet.

En bra tanke som presenteras är att se ens skrivande som sitt musikinstrument. Om man ska bli bra måste man öva så mycket man bara har tid med och lära sig hantera instrumentet. En bra idé kan vara att varje dag bestämma sig för att skriva kanske en timme vid samma tidpunkt under dagen. Att inrätta en ”helig tid” för skrivandet.

Det är rätt bra detaljnivå på tipsen. Ska man ha block och penna eller bandspelare, eller kanske både och när man intervjuar? Små psykologiska saker som jag tror det tar lång tid att komma underfund med om man måste uppfinna cykeln själv. Som att man kan jobba med tystnaden, och den osäkerhet som ofta kommer med den, för att få ur den intervjuade lite mer information om man misstänker att denne håller inne med något.

Men bokens stora behållning är djupintervjuerna med mer eller mindre kända musikjournalister. Varje intervju inleds med en text av journalisten, vilket är intressant på så sätt att man ganska tydligt kan se att de alla har sina distinkta stilar.

Några ger uttryck för att det de gör i sin grundläggande form är konsumentvägledning, journalisten med sin expertis inom något område lyssnar och bedömer om produkten är värd att köpas eller ej. Om ett band ska på sverigeturné ska folk i nästa stad kunna läsa om det är värt att köpa biljetter. Jag gick hem med den här boken ganska peppad på att rikta in mig på att skriva musikjournalistik. Men det går upp för mig att det musikbaserade skrivande som jag är intresserad av inte består i att recensera produkter åt andra människor som eventuellt har samma smak som jag.

Musikjournalisterna räddar sig lite på den där punkten genom att de ofta är specialiserade på ett område eller en genrefamilj. Detta är också något som ganska kraftigt betonas, man kan aldrig vara nog påläst och man ska inte skriva om sådant man inte har full koll på. Många verkar vara rejält inbitna musiknördar. Sådana som kan snacka mer eller mindre relevant småstoff om den där inspelningen den tredje juni 1979 klockan 22:30. Att de är så pass kunniga gör att de blir ett slags publicerade polare som ger en tips om ny eller obskyr musik som man borde kolla upp. För många tar chansen om de kan att tipsa om musik som är helt okänd för den stora massan.

Men. Den musikjournalistik som tar en lite mer sociologisk eller granskande riktning är den som för mig blir mest intressant. Texter som kan berätta något om hur det är att behöva göra en spelning om dagen på vitt skilda platser. Som kan säga mig vilka anledningar det kan finnas för en artist att använda droger. Texter som berättar om varför någon gör en viss sorts musik och vilka som gjort något liknande innan.

Av tretton journalister i boken är tre kvinnor. En teori om varför det är så skulle kunna vara att det är eller har varit mer accepterat för killar att ägna sig väldigt intensivt åt något och bli så inbitet kunniga som kravet är på journalister. En parallell kanske kan dras till instrumentellt musikutövande inom pop- och rockmusiken där jag upplever det som att manliga virtuoser är mångdubbelt fler. Tittar man på den lista som finns på Wikipedia över kända studiomusiker hittar jag en kvinna, och surprise surprise, hon är sångerska.

Det är lite synd att boken är rejält svår att få tag på om man vill köpa den. Hemsidan, som då verkade som förlag, sågs sist den 17 november 2005 enligt http://web.archive.org/ och idag är domännamnet oregistrerat. Men har man tur så finns boken på närmaste bibliotek.

Polback, Fredrik, Musikjournalistik (2002), musikjournalist.nu. ISBN: 91-631-2355-X