Jag har upptäckt att universitetets öppna kursbibliotek, alltså de webbsidor där litteraturlistor, scheman och liknande läggs upp, är en riktigt trevlig resurs. Speciellt att man kan “skuggläsa” andra kursers litteratur om man har tid. På det här sättet kom jag i kontakt med antologin Musikinstrument berättar - instrumentforskning idag med Stefan Bohman, Dan Lundberg och Gunnar Ternhag som redaktörer, när jag kollade in A-kursen i musikvetenskap.
De två sistnämnda herrarna har tidigare samarbetat med en introduktion till musiketnologin, passande nog kallad Musiketnologi - En introduktion. Den boken inspirerade mig väldigt mycket när jag började bli intresserad av musikvetenskap under de sista åren i gymnasiet. Eftersom jag ofta går och grunnar på om musik verkligen är viktigt nog att hålla på med, det finns ju problem som framstår som så mycket mer allvarliga, var bokens slutord viktiga. De sade helt enkelt: “musik är på allvar” och “musik är en gåta”. Att musik är nödvändigt för människan som social varelse och att musiken till sitt väsen är mångfunktionell och mångtydig.
Ternhag inleder med en översikt av musikinstrumentforskningen, eller organologin som den länge kallats. Det finns tre huvudsakliga fält att syssla med, systematik, morfologi och kulturanalys. Systematiserandet innehåller en paradox eftersom man försöker skapa en ordning i något som aldrig har haft någon inbördes ordning. Klassiskt så har organologer varit väldigt slipade på alla sorters instrumenttyper från hela världen. Dock kan man se en utveckling mot en specialisering inom specifika instrument, man skriver kanske en så kallad instrumentmonografi istället för att göra en övergripande översikt.
I sådana översikter eller storskaliga systematiseringar har man ofta tittat på likheter eller skillnader instrument emellan. Länge var det frågan om en jämförande vetenskap. Indelningar av instrument i olika kategorier har mycket gamla anor, i Kina (runt 300-talet f.v.t.) delade man in efter tillverkningsmaterial (sten, trä osv.) och i Indien efter ljudalstring. Den indiska principen gick belgaren Victor-Charles Mahillon efter när han 1888 satte ihop sin systematik. Han hade en samling europeiska instrument att kategorisera för ett museum och använde sig av fyra kategorier. Dessa var autofoner, membranofoner, chordofoner och aerofoner.
Mahillons systematik vidareutvecklades sedan av Erich Moritz von Hornbostel och Curt Sachs som kom ut 1914. Här låg fokus på långa utvecklingslinjer, man ville genom att spåra instrumentens historiska utveckling arbeta sig tillbaka till de mest primitiva och därmed komma fram till musikens vagga. Deras system bygger på en långt driven underkategorisering som mest går efter instrumentens utseende men även till viss det efter spelsätt. De behöll alltså Mahillons indelning, dock ersatte de ordet autofon med idiofon för att undvika förväxling med självspelande instrument. Idiofoner är alltså instrument som skapar ljud genom att vibrera “i sig själv”, till exempel cymbaler eller xylofoner. Membranofoner fungerar med hjälp av ett membran, som trummor. Chordofoner skapar ljud via vibrerande strängar och aerofoner fungerar genom att själva luften fås att vibrera, till exempel genom en flöjts luftspalt.
Hornbostel och Sachs systematik är idag standard även om många försök till andra indelningar har gjorts. Ett exempel är Tobias Norlind, som grundlade den svenska musikvetenskapen. Det kanske mest anmärkningsvärda med hans systematik från 1932 var att han delade in telefonen, grammofonen och fonografen under membranofoner. Ganska förutseende eftersom skivspelaren idag kan ses som ett instrument, något Ternhag och Krister Malm tar upp i en senare text.
På senare tid har också elektrofoner kommit till som en kategori, alltså instrument som fungerar genom elektroniska medel, som syntar eller thereminen. Kategorin corpofoner, alltså alla de sätt man kan göra ljud med kroppen, har också föreslagits. En kritik som dock har lagts fram är att i princip alla välkända systematiseringar har utgått från instrumentens morfologi, alltså efter utseende och konstruktion. Kritiken ligger i att man egentligen inte kan bortse från själva sättet instrumentet spelas på. Kan ju tänkas att man tror att ett piano är ett slagverksintrument med påhängda resonanssträngar om man inte vet något om hur ett piano oftast brukar användas.
Exakt vad morfologi är definieras inte riktigt i texten, men man kan gissa sig till att den innebär frågor om instrumentens uppbyggnad och konstruktion eller dess utseende. Här är verktygen uppmätning och dokumentation och fältet kan delas in i två frågekluster, den musikaliska aspekten och den teknologiska. Det förstnämnda handlar om den musik instrumentet är tänkt för och inbegriper till exempel spelteknik och tonförråd. Det kan alltså handla om att rekonstruera instrument, “utläsa historia i recent material”. Den teknologiska biten är mer eller mindre tillverkningsstudier. Ett exempel på detta är Helén Albertsons (Lindström) undersökning av en fabrik som tillverkade bleckblåsinstrument i 1850-talets Stockholm.
Del tre inom organologins fält är kulturanalys. Dock påpekas det att det inte är helt tydligt om detta kan sägas vara renodlad organologi. Kulturanalysen kan till exempel titta på hur kulturella värden och musikalisk praktik skapas via instrumentens tillverkning. Man har tagit stort intryck från etnologi, antropologi och kulturstudier, cultural studies. Det är just den här delen som jag tycker verkar vara mest intressant, frågor som kan ställas om instrumenten kan vara i vilken typ av aktivitet de används, av vem och vilken status de har.
Man kan alltså se instrumenten som bärare av mening, som kan uttrycka social status, genus eller etnicitet. De kan även bli symboler, som hardingfelan i Norge, kantelen i Finland eller harpan på Irland. Ofta ska de då ha en lång historia och vara särpräglade i utseendet, de behöver dock inte vara särklit vanligt använda. Intressant är att Estland, Lettland och Litauen har ett instrument som är mycket nära kantelen, men ändå upplevs som en symbol unik för respektive nation.
Bjørn Aksdal redogör för ett projekt han var ansvarig för som handlade om att samla in och dokumentera hardingfelor. Detta stråkinstrument fick sitt nuvarande utseende runt 1870, men det äldsta exemplaret man har är från 1651. Tror man i alla fall. För här handlar det om att försöka komma till kunskap om de gamla felornas ålder. Det finns två huvudspår i teoretiserandet, att kopplingarna till violinen och delvis till viola d'amoren är de starkaste, eller att kopplingarna till tidigare medeltida instrument som fiddlan och gigan är de huvudsakliga influenserna. Det blev lite av en deckare där man använde C14 och en i mina öron avancerad metod som innebär att man tittar på årsringarna i instrumentets trä och gör en jämförelse med databanker som visar hur årsringarna bör se ut för en viss tidsperiod.
Musikinkonografi betyder musik och instrument i bildkonsten. Här har forskningsläget länge legat mot fokus på medeltiden, men allt eftersom har man tittat på senare bildkonst. Leif Jonsson tar som exempel ett omslag på en tidning som nyromantiker i Uppsala gav ut 1810. Jag gillar sådana här framställingar där en bild presenteras och där sedan element för element i bilden lyfts fram och deras symboliska innebörd utvecklas. Ett exempel är Jan van Eycks målning Giovanni Arnolfini och hans hustru från 1434 där det förekommer en mängd symboler som idag inte på något sätt är självklara utan ingående specialkunskaper.
Exempel nummer två är en mycket mer realistisk representation, det handlar om The music lesson från 1870 som nästan fotografiskt skildrar en man och en kvinna som spelar en duett på en flöjt. Vad Jonsson vill få fram är att fler ska använda ikonografiskt material som musikvetenskapliga källor, istället för att materialet mest kommer med som illustrationer till den vetenskapliga texten.
Orgeln, denna orkester i ett instrument får en egen genomgång när Sverker Jullander tittar på orgelns egenart i spelarperspektiv. Jullander utgår från en artikel där orgeln sägs ha ett antal specifika egenskaper. Det är storleken, att tonerna inte dör ut, tonens likformighet och kvalitet samt spelmekaniken. För mig som har väldigt dålig koll på orgeln blir texten ett kul titthål in till en egen värld. Till exempel är det intressant att etableringen av orglar till kyrkobyggnaden i stor utsträckning är dunkel.
Orgeln har en maskinell aspekt, det talas om orgeln som det instrument som innebär den största distansen mellan utövare och instrument. Den totala bristen på standardisering i byggandet och utseendet av orgeln skapar vissa problem för den resande organisten, funktioner och upplägg kan se mycket olika ut. Den maskinella aspekten kan man se vid 1900-talets början när det blir lite väl många funktioner i orgeln. Till exempel kunde man få till ett diminuendo genom att bygga in några av stämmorna i ett skåp som kunde öppnas eller stängas mekaniskt. Resultatet blev en viss återgång till klassiskt inspirerad, mer basal, mekanik.
Tidigare nämnda Helén Lindström har gjort en imponerande genomgång av de musikinstrument som har skänkts till Sveriges olika länsmuseer perioden 1856 till 1997. Här får man en riktigt intressant inblick i en för mig helt okänd värld. Man får till exempel reda på att museernas insamling mestadels har varit passiv, 75 % är gåvor, mestadels från borgarklassen, och ofta från kvinnorna som har skänkt mannens instrument när de blivit änkor. Man kan också se att museerna fått in instrument när de fallit ur bruk och inte används i samma utsträckning längre.
Det är intressant att det funnits ganska tydliga politiska eller ideologiska skäl till vad som har ansetts passa i samlingarna. Länge var inte industrisamhällets produkter välkomna, vilket manifesterar sig i mycket få munspel och dragspel. Stefan Bohman står för antologins mest kulturanalytiska ansats och tittar just på dragspelet, detta från olika håll så bespottade instrument.
Han ställer upp tre samverkande aspekter i en kulturanalytisk process. Man kan titta på instrumentets samhällsfunktion (egentligen bruk), hur det används och i vilka sammanhang. Symbolinnehåll är en annan aspekt, vad instrumentet symboliserar och till sist den estetiska aspekten, alltså vilka bedömningar som görs av instrumentets rent ljudmässiga klang.
Under sent 1800-tal var dragspelet antingen ett hemmainstrument som spelades på kammaren, eller ett dansinstrument. Arbetarklasskopplingen var stark även om ett dragspel beställt från postorderfirmor kunde vara ganska dyrt, dock möjliggjorde detta att det kunde vara en “guldkant” i hemmet. Med arbetarklasssymobliseringen kom också föraktet uppifrån andra samhällsklasser. Tanken om att dragspelet på grund av dess “enkelhet” skulle tränga ut den “äkta” folkmusikrepertoaren, som bestod av folkvisorna och fiolspelet, var vida spridd.
Efter andra världskriget hade dragspelet sin gyllene tid, dansbanorna blev institiutionaliserade vilket öppnade för en professionalism och virtuositet. Detta höll sig ganska väl till på 60-talet då man såg en minskning i intresse. Ett exempel är instrumenttillverkaren Hagström som började fokusera på elgitarrer istället. Dock började dragspelsklubbar att bildas och medlemmarna var i stor utsträckning äldre människor. Detta gjorde att dragspelet fick en ny symbolisering och kopplades ihop med pensionärer eller en “Svenssonkultur”.
Denna koppling ligger kanske till viss del kvar idag, men nu har symbolvärdet mer hamnat i ett ritualiserande, till exempel vid midsommar. Där kan man verkligen leva ut den nationella idyllen med gladmusik spelad på dragspel vi bryggan på någon vacker skärgårdsö. Detta gör också att tidigare dikotomier enligt akademiker-arbetare eller stad-landsbygd delvis suddas ut.
Genom Dan Lundbergs text om bjårskpipan får man en kul inifrånvy hur det kan gå till när ett gammalt instrument återskapas för nutida bruk. Sådan här revitalisering eller revival är ett intressant fenomen. Man kan utskilja två typer av rekonstruktion, den som går efter autenticitet, ofta i ljudlikhet, medan den andra mer går efter att skapa en känsla eller stämning. Det kan till exempel handla om musicerande i en rekonstruerad vikingaby för att skapa en stämning för besökarna. Man bör nog skilja på begreppen revival och revitalisering även om det verkar vara lite si och så med det i litteraturen. Revival är mer av ett återskapande av något som fallit ur användning en viss tid, ett exempel kan vara den svenska säckpipan som hade en revival på 80-talet. Vid revitalisering handlar det mer om att återuppliva en tradition som fortfarande har användare, men som kanske håller på att försvinna.
Man kan göra en indelning av aktörerna i musiklivet efter görare, vetare och makare. Denna indelning presenteras utförligare i det monumentala verket Musik, medier, mångkultur: förändringar i svenska musiklandskap av Lundberg, Malm och Ronström. Inom en revival kan man titta på var och en av dessa och vad de har för mål. Göraren har målet att spela, vetaren fokuserar på kunskap och makaren sprider eller säljer det som de förstnämnda producerar. Just inom organologin kan det vara vanligt att dessa roller delvis finns inom en och samma person.
Krister Malm och Gunnar Ternhag blickar framåt i en artikel om hur skivspelaren blev ett musikinstrument. De beklagar så smått att den nutida organologin inte så ofta fokuserar på nyare instrument. När allt fler instrument helt eller delvis bygger på elektronik dyker flera intressanta frågor upp. Kan man se någon skillnad i interaktionen mellan musiker och instrument i akustiska och elektriska instrument? Var går gränsen mellan maskin och musikinstrument? När denna gräns börjar krackelera finns det en viss risk för att en nedvärderande syn växer fram. Historiskt sett har sådana åsikter ofta lyfts fram när instrumentinnovationer kommit i dagen. Man har fört fram anklagelser om att de nya instrumenten hindrar musikern att fritt uttrycka sina känslor. Att man begränsar sig till de funktioner som tillverkaren byggt in i “maskinen” (som om inte en violin har “inbyggda” begränsningar). Jag har själv blivit något förundrad, lite stött när det har stått en MacBook bredvid oudisten eller gitarristen på en spelning, lite som att de fuskar. Jag tror det handlar om en ovana, för det skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att man till exempel kopplar in en massa effektpedaler till gitarren.
Då är det intressant att skivspelaren har blivit ett instrument, en skrapidiofon om man vill följa Hornbostel-Sachs systematik. Jag har tidigare antecknat om detta i Mark Katz bok Capturing sound.
Som det nog syns på det här inläggets längd så är Musikinstrument berättar en antologi som jag tycker är väldigt bra, man har fått med en bra blandning texter. Den är inspirerande överlag, även om vissa artiklar är ganska så ämnesspecifika. Som texterna om orgeln och en text om hur man rekonstruerat spelmekanik från en gammal cembalo. Det är en bok som jag verkligen skulle ha uppskattat att fått läsa när jag läste musikvetenskap.
Bohman, Stefan; Lundberg, Dan & Ternhag, Gunnar (red), Musikinstrument berättar - Instrumentforskning idag (2007) Gidlunds förlag. ISBN: 9178447348.
No comments:
Post a Comment