1977 gav Bo Cavefors bokförlag ut antologin Musik och samhälle, sammanställd av Olle Berggren. Berggren var musiksociolog och musikkritiker på Kvällsposten, något som fortfarande kan stämma, jag läser inte kvällstidningar. Dock hittar jag följande i Nerikes Allehanda
från den 26:e mars 2002, skrivet av musikjournalisten Fredrik Polback: “Kvällspostens Olle Berggren, 56 år gammal och fortfarande verksam som rockskribent, har sagt: “Utomlands finns många rockjournalister som är betydligt äldre än jag. Men i Sverige är vi så ungdomsfixerade.”Cavefors gav även ut Frankfurtskolans Theodor W. Adornos tolv teoretiska föreläsningar om musiksociologi. En skrift som jag tidigare har gett upp på (efter 48 sidor antecknade jag: ”här ger jag tillfälligt(?) upp, det går inte att förstå Adorno”), troligtvis på grund av då ganska taskiga förkunskaper i marxistisk teori. Men det går inte att komma ifrån att dessa tyska, våldsamt utbildade filosofer är aningen svåråtkomliga. Just Musik och samhälle samlar ett antal tyska intellektuella med texter från 1931 och frammåt.
Antologin inleder med ”musikens Karl Marx”, tonsättaren Hanns Eisler som samarbetade med Bertolt Brecht i det glada 20-talets Berlin. 1933 fick han dock fly undan Hitlers regim och hamnade i USA där han dock fick smaka på senator MacCartnys metoder. Det var under dessa förhör under den massiva kampanjen mot kommunister och andra oönskade element som han anklagades för att vara musikens Marx. Och deporterad blev han 1948 och bosatte sig efter kriget i Östtyskland. Eislers första text är just från detta år. Men det är en föreläsning som får mig att undra vad han egentligen vill komma fram till. Dock är det intressant att Eisler så friskt uttalar sig utifrån en betongtung marxistisk bas. Detta är kraftigt normativt teoretiserande, något som i dagens musikkritik blir allt mer ovanligt. Och det är nog bra.
För det är mycket polemiserande som sker i dessa texter. Speciellt vanlig är uppdelningen av musik i högt och lågt. Det seriösa står mot det underhållande. A-musik mot U-musik. Konstmusik mot jazz. Och det indelas friskt efter klass, neoklassicismens högborgerlighet som skiljer sig från den revolutionära borgerlighetens arv och så vidare.
Eisler är starkt kritiskt till kulturindustrin som har förvandlat musiken till en vara som alla andra. Hans huvudtes verkar ligga i att den borgerliga musiken har havererat och det måste till en ny musik via arbetarklassen. Här gör Eisler en slags historisk tillbakablick mot musiken i de feodala hoven och inom kyrkan. Han diskuterar speciellt musikens funktion, det vill säga dess samhälleliga ändamål. I hoven kunde detta vara njutning, och om jag läser honom rätt så har musikens funktion i modern tid allt mer övergått i en säljande funktion, musiken som vara.
Eisler ser tydligt en användning av sång och musik som en del av att propagera, men här främst mellan redan klassmedvetna proletärer. Att detta är den nya metod, den nya funktion, som måste skapas. Han ser redan tendenserna till det i den tyska arbetarmusikrörelsen. Mycket intressant är att han siar en aning om att arbetarklassen kommer att ta över den förfallna borgerliga musikkulturen och dess arv och att man från detta kommer att bygga en ny, socialistisk musikkultur. Här är jag inte säker på att jag förstår till fullo. Handlar det om något slags omvandling av tolkningen av den borgerliga musiken till socialistiska ideal? Något jag kommer att tänka på i sammanhanget är 1920-talets svenska socialdemokrati där Hjalmar Branting som redaktör för Social-Demokraten tog in recensioner av sin fru Anna som skrev under pseudonym. Dessa kunde handla om föreställningar på Stockholmsoperan och var skrivna i en mycket intellektuell, borgerlig stil, troligtvis mycket svårsmälta för tidningens allmänna läsekrets. Om detta kan man läsa i Stefan Bohmans utmärkta Musiken i politiken – konstmusik och kulturarv.
Hans tredje text är desto mer intressant eftersom den målar en bild av musikens funktion i det tredje riket och är skriven 1935. Jag ska inte här gå in mer på den, men den är en utmärkt redogörelse, mycket lik den genomgång av den nazistiska rörelsens estetiska uttryck och ideologi som Karlsson och Ruth gör i Samhället som teater.
Alfred Willener verkar idag vara ganska så okänd. Han var (är?) en schweizisk sociolog som verkar ha skrivit om sociologiskt undersökande av musikalisk interpretation och varit med och tagit upp ögonvittnesskildringar i majrevolutionära Paris 1968. Willener är mer systematisk och metateoretisk här och bidrar till att definiera musiksociologins fält. Detta innebär att titta på musikernas situation, den musikaliska arbetsprocessen, hur publiken uppfattar musiken samt den socio-akustiska omgivningen och kulturen. Detta sistnämnda område är inte precis lättfattligt och den franske antropologen-filosofen Levi-Strauss släpas in i en diskussion om musik och icke-musik.
Annars utgår Willener från Adornos definitioner och utläggningar kring ämnet, främst presenterade i tidigare nämnda Tolv teoretiska föreläsningar. Han är stundtals kritisk, men tar inga större avsteg från ”den store musiksociologen” Adorno. En intressant ”Adornosk” tankegång som tas upp är den om att marknaden och den efterfrågan som sker på denna utesluter det avancerade. Med detta skulle menas att ”produktionsvillkoren sätter absoluta gränser för musiken”. Kulturindustrin manipulerar med lyssnarens smak och skapar ett tycke för ”det enkla”, för schlagermusik (idag hit- eller popmusik). Och igen har vi frågan om högt och lågt inom musiken. Det är ingen hemlighet vad Adorno tyckte om den tidens schlagermusik eller jazzen som han kallade den.
Detta är något som implicit tas upp i antologins kanske mest intressanta text av Sönstevold och Blaukopf. I ”Den ensamma massans musik” vill de göra ett bidrag till analysen av schlagermusik. Från Adorno lånar de begreppet musikalisk varuanalys för att ”utröna schlagerns sociala resonans” (omskrivning för: ”varför lyssnar folk på den skiten?”).
Materialet utgjordes av elva av ett västtyskt skivbolags hitlåtar från 1953-63 och de tittade enbart på det klingande materialet och inte på texterna. Så de går igenom punkt efter punkt, taktart, form, melodik, sättning och så vidare. Intressant är att de talar om att den adekvata lyssnarattityden för schlagern nu är passivitet. Som exempel tar de upp formen, där uppställningen i ett formellt formschema ska invagga lyssnaren i en ouppmärksamhet (så att man kan diska eller städa samtidigt som man lyssnar) och att man kan “kliva in” var som helst i låten. Redan här kommer de in på att idealet är att musiken ska ha en känsla av välbekanthet, att man inte ska överraskas allt för mycket.
Liknande tankegångar kommer sedan när de talar om sången och bakgrundskörerna som de tolkar är utvalda för att skapa ett igenkännande, en identifikation med artisten. Detta skulle då visa sig i att man använder sig av artister med vad de kallar oskolade röster och ha låga anspråk på instrumentationen. Detta för att så många som möjligt själva ska kunna sjunga eller spela med, det vill säga identifiera sig med låten.
Redan på 50-60-talen verkar producenterna eller kompositörerna ha använt sig av den i dagens schlager så välanvända tonartshöjningen. Här kallar de den passande (och lite komiskt) nog för “ryck” och tydligen kunde man delvis sköta detta trick inspelningstekniskt.
Roligt här är att författarna faktiskt hävdar att man kan dra långtgående slutsatser utav det klingande materialet, musiken i sig själv. Man skulle kunna koppla detta till striderna om absolut musik och programmusik, men här dras det hela mycket längre. Frågan är mycket intressant, om musiken är enfaldig, blir de som lyssnar det också?
Den tyske journalisten och kompositören Hans G Helms text är inget som jag imponerades över. Men den är intressant i den mån att han diskuterar musikens relation till ekonomin. Han utgår starkt från Frankfurtskolan och tar till exempel upp hur de ekonomiska villkoren för en musikalisk genre (här avantgardistisk) kan påverka aspekter som ensemblestorlek.
Till slut har vi Willy Hochkeppel som undersöker jazzen. Denne man har jag inte kunnat hitta särskilt mycket information om, men han verkar vara filosof och har bland annat skrivit om den nya vänsterns roll i kulturindustrin. När Adorno talar om jazzen ska man tolka det som ett begrepp som innefattar dåtidens populärmusik, han använder alltså begreppet mycket brett. Här talar dock Hochkeppel verkligen om jazzen så som de flesta skulle definiera den idag. Genom detta lägger han, som många andra i antologin, fram en kritik av musikindustrin och kommersialiseringen av musiken. Han tar upp tanken att till exempel jazzen är mer beroende av marknadskrafterna än den så kallade seriösa musiken.
Det är just i denna text som tidigare nämnda förhållande mellan A-musik och U-musik i korthet nämns, där A:et är allvarlig och U:et underhållning. Dock sorterar han inte in jazzen som underhållningsmusik, varför är lite svårt att utröna, men han hänvisar till jazzmusikens roll som minoritetsmusik, utifrån procentuella lyssnarsiffror i undersökningar. I sociologen Howard S. Beckers Utanför : avvikandets sociologi är marijuanarökare och jazzmusiker två grupper han undersöker.
Musik och samhälle är trots sin ålder en läsvärd antologi. Även om texterna är gamla så är de snällare för intellektet än Adornos föreläsningar (han var planerad att förekomma även här, men det blev inte så av “förlagstekniska” skäl). Mycket av det som tas upp kan faktiskt gälla som idébas även idag och om man inte håller med om det så är texterna i alla fall mycket talande tidsdokument.
Berggren, Olle (red), Musik och samhälle (1977) Bo Cavefors Bokförlag. ISBN: 915040427x.
0 comments:
Post a Comment