
Jag tycker det är trevligt att prenumerera på saker. Speciellt sådant som man kan glömma bort att man prenumererar på. Man blir så glatt överraskad när det dimper ner något i brevlådan och ett internt “aha!” infinner sig. Så var det när jag fick årets nummer av Noterat. Denna tidskrift ges ut av Svenskt visarkiv och temat den här gången är musik och förförelse.
Just förförelse är kanske inte något som brukar kopplas till musikstudier, men desto mer intressant då att man tar upp det. Dock kan man kanske se att det varit lite svårare att hitta material som direkt anknyts till musik ohc lyrik, så dansen får komma med också.
Karin Strand inleder med att diskutera den sentimentala schlagern med dess smörsångare. I och med den tekniska utvecklingen med mikrofoner under 1920-talet fick rösten en helt ny framtoning än tidigare. Tilltalet gick från att riktas till en stor samlad publik på plats till ett mer intimt tilltal. Den som stod för denna innovation i Sverige var Sven-Olof Sandberg som började använda mikrofonen på detta vis, med ett nytt tilltal baserat på en ökad subtilitet.
Hans sånger gick ut i den någorlunda nyetablerade radion som ju är ett blint medium vilket innebär att rösten blir ännu viktigare. Samtidigt skapar radion en distans till publiken som är ny, uppträdandet blir annorlunda än om publiken vore närvarande i en samlad skara i realtid. Här uppstår alltså en agerad intimitet där manliga mjuka baritonstämmor verkar passa som handen i handsken.
Även utvecklingen från akustisk till elektrisk inspelning hade sin påverkan. Till Sverige kom den elektriska inspelningen under mitten av 20-talet. Detta innebar också ett kommersiellt genombrott för grammofonen. I USA såg man stora framgångar för Bing Crosby och Jack Smith som sjöng med sina sammetsröster, stilen var så distinkt att den fick ett namn, crooning.
Även i textmaterialet spårar Strand en förändring, tilltalet blev mer direkt riktat till den enskilde individen, i detta fall ofta de kvinnor som texterna ofta var ämnade för.
Stefan Bohman tar upp en intressant fråga i sin text. Kan man uppskatta en viss tonsättares musik trots att denne hyser osympatiska åsikter? Ett passande exempel är Richard Wagner, vars konstnärliga och ideologiska gärning togs upp av Adolf Hitler när han ville bygga på den nazistiska konstmytologin.
Mycket intressant är beskrivningen av hur man efter kriget gjorde för att kunna fortsätta spela upp Wagners verk under festspelen i Beyreuth. 1951 startade man igen, men man var noga med att sopa bort alla politiska associationer till nazityskland och lyfta fram de estetiska aspekterna. Man ändrade i scenografin och till viss del i innehållet i operorna, något som sannerligen inte var populärt bland Wagnerkännarna.
Eva Sjöstrand presenterar en mycket märklig text om den svenska jazzmusikern Lars Gullin. Det är en typ av text som jag inte riktigt förväntat mig bland Noterats ofta ganska akademiska, egentligen populärvetenskapliga, texter. Men jag läser i författarpresentationerna att pjäsen Ljus. Gullin. (fantastisk titel!) är på gång på Gotland. Sjöstrand berättar episodiskt och lite vagt hemlighetsfullt om Lars Gullin på ett mycket fängslande sätt. Jag får erkänna att jag inte tidigare hört talas om Gullin, som enligt en informativ presentation efter berättelsen är en av de internationellt mest kända svenska jazzmusikerna. Det sägs också att saxofonisten Lasse i den underbara filmen Sven Klangs kvintett är baserad på Gullin. Barytonsaxofonen var hans instrument och här fungerar det som en slags avspark för berättelsen.
Sylvia Nannyonga-Tamuzusa skriver i sitt bidrag om varufieringen av kvinnor i Ugandas musikindustri. Jag hade nöjet att närvara på en föreläsning som hon stod för på Musikvetenskapliga institutionen i Lund förra året. Då talade hon mest i allmänna ordalag om musikutbildning och musik rent allmänt i Uganda. Jag kan inte minnas att hon tog upp genusfrågorna då, så jag blir nästan lite förvånad när jag läser denna text. För det är en mycket intressant text, en analytisk genomgång av den ugandiska musikindustrin ur en genusperspektiv.
Hon använder här det engelska begreppet “musicking” som gör ett verb av musik. Jag har för mig att begreppet även har översatts till svenska som “att musika”. Här innebär det i alla fall att man ser musik som pågående process som slutförs först efter musiken som produkt är konsumerad.
Kampala heter huvudstaden i Uganda och är musikindustrins centrala plats. Den största folkgruppen där är Baganda som talar språket Luganda, det allra vanligaste, som också är det mest använda i sångtexter. Det är också runt den här folkgruppen undersökningen mest kretsar.
Det ugandiska samhället är starkt präglat av en patriarkal struktur, något som dels kan kopplas till traditionellt utbredd polygami och fadersrollens absoluta auktoritet. Extra talande och hemskt är att sonen har en mycket central plats, så till den grad att en nyfödd flicka kallas gennemeredde, i betydelsen “misslyckat barn”, eftersom målet är att få en son. Rollen som kvinna fås genom äktenskapet med en man, mannen får sin roll genom att ha makt över en kvinna. Hemgift spelar en stor roll i äktenskapet, även om Baganda idag är övervägande kristna.
Musiken kan delas in i två generella genrer, “traditional” med traditionerna riktigt långt bak i tiden, även om genren har utvecklats mycket. “Popular” är den andra typen och är den som når människorna via massmedia och som drar folk när den uppförs live på scen. I sina drag är den urban och kommersialiserad.
Över tid verkar det som om allt mer av "musikandet" i Uganda blivit varufierat. Sylvia tar som exempel upp musiken på bröllop som på 40-talet spelades av vissa närvarande gäster, men som efter det har blivit något man måste köpa som en tjänst.
När det gäller musiken är den intimt sammankopplad med dansen. Traditionellt sett har mannens roll varit den av musiker och kvinnans som dansare. På senare tid har dock även män så smått kunnat etablera sig som dansare, främst på grund av de stora pengar som finns att tjäna. Kvinnorna i musikbranschen är i stor utsträckning satta till att dansa på barer, något som är mycket populärt i ugandas uteliv.
De få kvinnor som arbetar professionellt med musik i branschen har det mycket svårt, de allra flesta inspelningsstudierna och radiokanalerna ägs av män. Dessa kräver i regel betalt, ibland i sexuella tjänster, för att ens lyssna igenom det som kvinnorna har med sig. Kvinnor får även mycket sämre betalt än männen och det är inte säkert att de ens har råd att spela in något alls. Ganska vanligt är det att de säljer kopieringsrätten till producenten och inte ser röken av några pengar efter det.
Det är en mycket dyster bild som Nannyonga-Tamuzusa målar upp. Dock kan jag inte se att den skiljer sig så överdrivet mycket emot förhållandena i andra länder. I Sverige är det mycket inom musikens fält som är våldsamt snedvridet utifrån kön. Generellt sett sjunger tjejer och killar spelar instrument, även om det har kommit flera bra initiativ till att motverka detta, med allt från Popkollo till Impra. Jag har också fått intrycket att det finns väldigt få kvinnliga producenter och inspelningstekniker, men detta har jag inga siffror på.
Owe Ronströms text är en riktig höjdare. Han tar upp olika så kallade ekotyper med musikalisk anknytning. En ekotyp är en vitt spridd föreställning som får olika lokala utformningar. Ett exempel på detta är skönsjungande kvinnliga havsväsen, mest känd är kanske sjöjungfrun. En kul teori om dess uppkomst är att koppla det hela till knölvalens sång, som kan färdas långa sträckor i vattnet och sedan resonera i båtars skrov.
Många känner till Näcken, men hans kvinnliga motsvarighet i skogen är skogsrået som med sin förtrollande vackra sång sades vara läromästare åt de kvinnor som ägnade sig åt kulning inom boskapsskötseln. De använde alltså sången dels för att ropa till sig boskap, men även i viss mån för att skrämma bort rovdjur.
Det som Ronström tar upp om Näcken är väldigt intressant. För kvinnor var Näcken en lockande figur, som dels kunde leda till död, men även till erotiska eskapader. Däremot kunde han fungera som läromästare för spelemän. Här skulle en ekotyp kunna vara den gestalt bluesmän i den amerikanska södern sades ha sålt sin själ till. Tanken var att om man gick ensam till en korsväg vid midnatt, satte sig ned och spelade på sitt instrument, då skulle denna figur uppenbara sig. Om man då gav honom sitt instrument så spelade han en låt och när man fick tillbaka det så blev man plötsligt brinnjävlig på att spela. Man hade sålt sin själ till djävulen.
En tänkvärdhet är också det sätt viss musik får känneteckna det kroppsliga och låga i vissa sammanhang. Ronström talar om grunddrag i den syndfulla förförelsens estetik som låga register, låg volym och individuell artikulation. Just jazzen och specifikt saxofonen tas upp som ett exempel, och det är också det instrument jag tänker på när det talas om förförelse. Hur många romantiska eller intima scener i filmer och TV-serier från 80-talet har man inte hört där ett smäktande, intensivt saxofonsolo håller de älskande sällskap?
Det finns också en koppling mellan det syndiga och musiken via 40-talets dansbanor, då det talades om “dansbaneeländet”. Moralpanik uppstod och man talade om dansbanorna som smitthärdar för upphetsande dans och utländsk musik. Exemplet tas inte upp i texten, men jag inbillar mig att Cornelis Vreeswijks sång Dekadans visar på den syn som rådde.
Prästens tös i Folkets Park! Dekadans, dekadans!
Musikanten han spelade och hon dansade varje dans
och han lockade och han pockade
och han blåste uti sin lur
och han fångade prostens dotter, fast man inte vet hur.
Det är självaste Satan som har snärjt dem i sitt garn.
Han har farit i musikanten, detta djävulens barn.
Men att de dansade uti parken
uti fullmånens glans,
det är skam på torra land. Dekadans, dekadans!
Noterat innehåller också en stående sektion med ett vis- och låtlexikon, den här gången med sex olika låtar från den traditionella visans sfär och jazzen. Fungerar lite som en musikalisk etymologi där man får veta de utvalda låtarnas bakgrund och historia. Tidningen brukar för övrigt alltid vara läsvärd, inte minst för att den antologiaktiga formen gör att man får en nyttig inblick i dagens musikvetenskapliga forskning.
Noterat 15 kan beställas direkt från Svenskt Visarkiv.