En lite småtrevlig bok om musikfestivaler fick jag med mig i årets bokrea. Förvånande nog heter den Festival och är en introduktion till festivalkulturen. Boken är också en hyllning till fenomenet och egentligen en väl maskerad reklamtext i bokform. Om man inte vill vara riktigt så cynisk kanske man kan kalla den en invit till festivalande. En titt på det till synes kortlivade förlaget Spirallas sajt skapar intryck av nära band till Hultsfredsfestivalens arrangör Rockparty. Det är också just Hultsfred som har störst fokus, även om "det kunde lika gärna ha varit Arvika".
Men boken ger en lättläst och ibland väldigt rolig presentation av festivallivet. Med roliga anekdoter om galna saker folk gjort bland tält och gyttja. Boken hade knappast varit så läsvärd som den är utan bilderna som ger en intressant visuell inblick bland campingflaggor, ölflak och scener.
Det är intressant att en av de huvudsakliga anledningarna till att åka på festival är den sociala biten. Att träffa folk, ragga på folk, hångla med folk. Många nämner just den öppna stämningen på festival, att människor är allmänt fulla eller öppna för kontakt med andra lite hur som helst.
De som har varit på festival känner säkert igen sig i mycket av det som tas upp, och den som inte varit på festival blir säkert sugen på att åka. Och gör man det så har man säkert användning för vad som verkar vara vettiga tips om vad man bör ha med sig i form av kläder, mat och annat nyttigt.
Festivalfenomenet är intressant och tas upp i boken Musik, medier, mångkultur av Lundberg - Malm - Ronström. De identifierar tre huvudsakliga typer av festivaler. Den typ som behandlas i Festival, med många uppträdanden på få scener och begränsad tid. Så finns det den typ som innefattar ett större antal konserter inom en längre tidsram men där konserterna binds ihop genom ett gemensamt tema eller gemensam PR-apparat. Och så karnivaler där en större del av framträdandena sker i det offentliga rummet, på gator och torg, och där interaktionen mellan publik och artister kan vara ganska flytande.
Under 1800- och 1900-talen var festivalen i Europa främst förknippad med ideologisk idéspridning, nationalism eller konstmusiken som katharsis till exempel. I Sverige var festivaler fram till mitten av 60-talet främst till för att föra ut just konstmusik till en ny publik.
På 50- och 60-talen, med fortsättning in på 70-talet, kom folkmusikvågen till Sverige. Mycket kom från USA. Där hade festivalerna stor betydelse för den amerikanska folkmusiken. Flera subgenrer har sina "klassiska" festivaler. De gammeldags fiol- och banjospelarna har Old Time Fiddlers' Convention med anor från 20-talet. Några av de bluesintresserade inom folkmusikvågen i USA nämner Philadelphia Folk Festival där man bland annat kunde se den snälle bluesfarbrorn Mississippi John Hurt. Och jazzarna hade Newport Jazz Festival, som genom Bob Dylans manager, Albert Grossman, löst kan kopplas till Newport Folk Festival. Det var där Bob Dylan med band 1965 spelade med elektriska instrument och utlöste protester från en folkmusikrörelse vars ideal låg i framförande på akustiska instrument. Legendariska händelser som den nämnda kan lätt uppförstoras, men den framstår som den kil som splittrade folkmusikens granitblock. Vissa gillade folkrocken, andra inte.
På sextiotalet blev rockfestivalerna fler. Två år efter Dylans elektrochock hölls Monterey International Pop Festival med artister som The Jimi Hendrix Experience, Janis Joplin, The Who med flera. Den festivalen ses som föregångaren till Woodstock-festivalen, Woodstock Music and Art Festival om man ska vara petig. Speciellt blandningen musik och andra konstformer blev också allt vanligare.
Woodstock är ett kapitel för sig, men i ett svenskt perspektiv var den viktig eftersom den inspirerade till festivaler som Gärdetfesterna. Gärdetfesten 1970 förevigades och gavs ut som Festen på Gärdet året efter. Ovan nämnda amerikanska festivaler bör också nämnas som föregångare. Det amerikanska inflytandet i musiken kan man till exempel höra på Gärdetfestenskivan i form av Brownsville Jug Band som gör en cover på Memphis Jug Bands Take your fingers off it från 1934. Detta tillsammans med Old Timey Stringbands och Original Homesick Bands bidrag.
I slutet av 1900-talet blev festivalerna fler och fler och lockade till sig kommersiella krafter. Stora bolag, men även kommuner, kan använda festivalen som ett verktyg för att skapa en image. Kanske kan man se detta i just Hultsfred där det inte händer så mycket annat än festivalen och där man satsat mycket på musiken, bland annat genom musikerutbildning.
Festivaler är ekonomiskt smidiga eftersom de sprider risken för förlust på fler punkter än om man endast anordnat en enskild konsert. De är helt enkelt kostnadseffektiva för publiken som kan se många olika uppträdanden för en bestämd summa och musikerna når en större publik som man kanske inte skulle nått under en turné.
Just festivalens inverkan på musiklivet kallar Lundberg - Malm - Ronström för festivalisering. Detta innebär en ökad koncentration till vissa tidpunkter och platser, vanligtvis sommartid och i koppling till en mindre ort eller stad. De menar att detta skapar en splittring av musiklivet i en period av stor aktivitet och en med mindre. Ett faktum kanske, men ett ganska tandlöst sådant egentligen. Samma sak gäller för fotboll som publiksport. Festivaliseringen kanske mest påverkar mindre festivaler eller musiktyper, som diverse spelmansstämmor eller dragspelsevenemang, som idag är starkt förknippade med sommarmånaderna. Dessa skulle kanske bara kunna locka publik under sommaren även om man velat hålla ett evenemang under vintern. Detta till skillnad från populära artister eller musikstilar som kan generera stor tillströmning även under "avsäsongen".
Begreppet "uppmärksamhetsekonomi" är i samband med festivaler intressant. Festivalen skapar synlighet som kan säljas, det ser man bland annat i de organisationer som sätter upp bås på festivaler. I Festival nämns FN:s röj en mina-kampanj och i princip alla stora partipolitiska ungdomsförbund närvarar. Tuborgs samarbete med Roskildefestivalen är ett annat exempel.
På något sätt känns boken dock lite för okritisk, det märks att författaren har varit med på många festivaler och verkligen älskar det. Men det känns som sagt lite som en förtäckt reklamtext. Kapitlet om sjukvård känns specialskrivet för att tonåringen med skeptiska föräldrar ska kunna säga "läs här mamma, det är inte alls farligt, det står att det är få platser som är säkrare än en musikfestival".
Sorner, Christoffer & Assbring, Kalle, Festival (2005), Spiralla Förlag. ISBN: 9789197547307.
