Mikrofonkåt

Får man bli nostalgisk när man är tjugo? Jag har inte dansat till Jularbo. Har inte sprungit lycklig hemmåt med Beatles senaste. Har inte sett Canned Heat på Logen. Men jag kan inte låta bli att nicka igenkännande och utropa ett och annat "visstfan, det var ju han!" när jag läser Fredrik Strages reportagebok såhär sex år efter den hyllades av Sveriges musikjournalistikelit.

Den gick mig förbi när det gällde. Men en gång i tiden, när IT-bubblan var en rullande sten fanns det en website med ett nytt koncept. Det hela gick ut på att folk skulle kompilera egna mixtapes från de låtar som fanns tillgängliga på sajten. På något sätt blev jag betatestare. Så jag fyllde upp 70 minuter av den techno som dominerade. En vecka senare damp ett packet ner med en specialpressad CD med musiken. Det stod Psychobetabuckdown på skivan för det hade jag döpt den till. Spårlistan kom på en klisterlappar som man själv fick klistra på omslagets rorschachtestdesign. Detta företag, Sonox.com blev min introduktion till svensk hip hop. Hip hop på svenska alltså, för det var det som var på tapeten i och med att folk som Latin Kings och Petter nu åtnjöt stora framgångar inom musikens huvudfåra. Sonox hade nämligen den goda smaken att signa skivan Den svenska underjorden från Redline Records, producerad av Masse. Så denna skiva har jag i min ägo, fast som "Beta Test CD" från IT-boomens Sonox.com. Som verkar ha dött runt september 2001.

Men visst hade även mediahypen som då rådde en inverkan. När jag läser Mikrofonkåt och upptäcker att jag känner igen en hel del av de textutdrag som Strage integrerar i boken börjar jag fundera. Hur kommer det sig att jag får fram refränger bara genom en låttitel, att Det e knas trollar fram melodi och rytm? För mig vars hip hop-samling består av en handfull Cypress Hill-skivor och lite Beastie Boys. Det är skrämmande att mainstreamradio och musikvideotv, för att inte säga omgivningen i stort, påverkar en så mycket om man inte aktivt söker upp musik utan mest glider med de svallvågor som sveper i medielandskapet.

Boken ger en riktigt intressant bild av hip hop-scenen i Sverige runt 2000 men framför allt är det här en samling förbannat bra reportage. Genom enskilda artister, grupper och producenter målas en bild upp och den är ibland betonggrå, ibland revolutionärt röd och ibland grönskimrande som nypressade dollarsedlar. Hip hop framstår för mig som en ram. En ram av vissa musikaliska element och tekniker som kan klä ett antal olika politiska ståndpunkter eller poesi. Vi möter Big Fred och Ken som super och knarkar lite sådär allmänt som hip hoppare kan göra ibland och så vänsterfolk som Fattaru och Looptroop men även de vars ögon speglar dollartecken. Det är en imponerande blandning, släpp in några av de "original" som intervjuas i boken i ett och samma rum och det verkar bäddat för slagsmål. Men det som kanske allra mest förenar är nog något slags utanförskap. Strage funderar på det där och hittar likheten mellan svarta i Los Angeles förorter som känner utanförskapets kalla hand och folk i skuggan av de svenska miljonprogrammen som skakar samma hand.

Men om vissa motvilligt hälsar så finns det folk som glatt skakar hand. För ur sociologisk synpunkt blir boken som intressantast när det talas om wiggers. Folk som är vita till skinnet men som gör allt för att framstå som eller känna sig som svarta. Som läser Malcolm X och drömmer om Svarta pantrarna eller Zulu Nation. Men som därigenom kanske också konkretiserar en stereotyp bild av dem de försöker efterlikna och som det sägs i boken, det är ett vitt privilegium att leka med hudfärger.

Att läsa böcker om en musikstil brukar sparka igång mitt utforskarsinne och jag finner mig snabbt letandes efter några av de medverkandes skivor att ladda ner. Jag får säga att det mesta håller ganska hög klass och om jag jämför med den rap som når mig genom massmedias slingriga vägar idag blir ramen jag talade om tidigare nästan tydligare. Det är svårt att vara revolutionär rent musikaliskt sett om man ska sälja skivor, det är svårt att förnya en genre. Det som var omskakande runt 2000 var att textskrivande på svenska fick stort genomslag. På så sätt ser man att inom rappen är texten kung. Boken tar upp det där och min slutsats blir att texten är helig och musiken utbytbar. Indicium: det görs inga covers på raplåtar. Nu tänker den insatte läsaren på den där covern på den där kända låten, men jag snackar i stora drag här. Texten är ofta så personlig att det inte skulle fungera att koppa någon annans texter rakt av. Fast jag tvekar på ordet texter, för det som rappas är lyrik, det är poesi och det är saker som inte är främmande för att piska Vreeswijks, Taubes eller Lundells gubbafingrar.

Jag-och-mitt-crew-knäcker-er-alla-lätt-som-en-plätt-låtarna är en del av hip hopens battle-mentalitet, men jag skulle själv klara mig utan dem. Men lyriken visar en intressant spännvidd. Det finns den mer tillbakalutade och direkta berättande stilen, ordnördarnas löpandebandordspottande och mer därtill.

Bokens Robert Johnson-78:a i skivbacken är reportaget om Petter och hans kompanjoners äventyr. Man skrattar, känner sympati och kan känna och ta på stämningen som en fluga på väggen. En rolig incident med tanke på Petters något oförnuftiga inlägg i piratdebatten är när den unga killen knackar på innan konserten och ber om en autograf på vad som visar sig vara en piratkopia på Petters skiva. Som Petter medger, något punkigt att be idolen signera en CD-R.

Mikrofonkåt är högkvalitativ underhållning och facklitteratur som hänger med än idag. Jag skriver upp Fans på min att-läsalista.

Strage, Fredrik, Mikrofonkåt (2001), Bokförlaget Atlas. ISBN: 9189044894.