Frank uppträdde bland annat på folkmusikfestivaler och spelades in på skiva. Men Frank Proffitt är viktig eftersom han satte en boll i rullning. 1938 sjunger Proffitt sången Tom Dooley för folkloristen Frank Warner som nedtecknade sången och passade bollen till den kände musiketnologen Alan Lomax. Lomax publicerade sedan 1947 sången i samlingen Folk Song USA. Sången studsade sedan vidare och hamnade i känet på The Kingston Trio som spelade in sin version som toppade Top 40-listan i USA 1958.
Men så var det ju instrumentbyggandet som gick i arv från fadern. Frank hade som ung följt med sin pappa ut i skogen och valt ut ett välklingande träd som avslöjade att fiberna vuxit rakt. För att sedan när banjon var klar höra stämkruvarna spänna strängarna på en enhet som tidigare i sina delar bara var en träbit, ett kattskinn och fem strängar. Som du förstår handlar den här banjotypen om ganska grundläggande egenskaper för tonproduktion. Min banjo är tillverkad av någon typ av frukträdslag med resonatorn, ljudkammaren, också i trä. Nedsänkt i denna sitter en rund träklots som täckts med ett ganska tunnt skinn. Så har vi stämskruvarna som på redigt gammeldags manér är friktionsskruvar som på en fiol, men för bordunsträngen (den kortare av de fem) är den lite upphottad och är av lite modernare slag.
Men det som kanske är mest signifikant med den här banjon, som med största sannolikhet inte är gjord av Frank själv utan någon annan som bygger i samma stil, är att den är bandlös. Fretless heter det på engelska och översättningen är kanske inte någon höjdare. Men just att den inte har några tvärband som på en gitarr gör att man kan använda en speciell och idiomatisk spelstil där man glider med fingrarna, liksom genom tonerna.
Den ursprungliga banjon som den utvecklades ur de afrikanska slavarnas instrument, inte bara i USA utan även i den karibiska övärlden där slavarna anlände tidigare, hade inga band. Banjon var bandlös från början så att säga, det var inte förrän på 1880-talet som de första serietillverkade banjona började dyka upp. Detta var på grund av att delar av den amerikanska bourgeoisien hade börjat ta till sig banjospelandet. Det var främst kvinnor som spelade banjo, och då med en spelstil som liknar den som används när man trakterar klassisk gitarr. Alltså fingerplock och spel långt upp på halsen. Denna spelstil kallas just guitar-style för att skilja emot den från afro-amerikansk tradition sprungna stroke-style. Att man i och med guitar-style började leta sig till de mer dammiga ställena på greppbrädan gjorde det väldigt svårt att intonera. Varvid man innan banden introducerades lade in markörer av trä eller ben för att underlätta spel så långt upp i registret.
Så vad var det då jag gjorde med min banjo? Jo, dels bytte jag stängar. De strängar som satt på när den kom i sin papplåda från USA (agerar nu utmärkt bord i min lägenhet, lådan alltså) var ett hopkok av olika nylonsträngar för klassisk gitarr. Inte så dumt detta egentligen, förr (och ibland idag) använde man fiskelina till strängar. Men jag var inte helt nöjd med tonen så jag satte på ett set Aquila Nylgut som verkligen var trevligt.
Det som blev bäst var ändå att jag flyttade stallet till mitten av skinnet. Det fiffiga är att man kan göra så på grund av bandlösheten (nytt ord?). Om man hade gjort samma sak på t.ex. en jazzburk med flyttbart stall (eller en bandad banjo) hade intonationen blivit helt väck eftersom ration som banden spikats efter inte skulle stämma. Men har man inga band så är det bara att flytta fingrarna istället nu när strängskalan blir kortare.
Och resultatet? Underbart! Banjon klingar nu en helton högre och har det där riktigt goa' Fred Cockerham-soundet som inte är helt fel man spelar clawhammer banjo.

1 comment:
Hej!
Jag skulle vilja veta vart du köpt dina Aquila Nylgut-strängar - finns det någon svensk sida som säljer dem? Jag spelar själv banjo och gillar verkligen ljudet man får från de strängarna
/Kristoffer
Post a Comment