Progg och punk

Har lite i samma veva läst böckerna Proggen av Håkan Lahger och Svensk punk 1977-81 Varför tror du vi låter som vi låter... av Carlsson, Johansson och Wickholm. Två böcker som fint komplementerar varandra eftersom stilarna har många beröringspunkter, även om punken mycket var en reaktion mot proggens ideal.

Jag har ganska svårt för intervjubaserade journalistiska texter. Jag har likaså svårt att sätta fingret på vad det beror på, men båda böckerna fungerar bra som tittskåp in i två intensiva kulturepoker. Håkan Lahger skriver om den period som han kallar den gyllene parentesen, den progressiva musiken under 60- och 70-talen. Löpande text varvas med de intervjuades egna synpunkter. Svensk punk... skiljer sig genom att man låter folk som ”var där” själva få berätta om hur det var. Detta blandat med fotografier och intressanta urklipp ur press och fanzines.

Alla proggare lirar dixie står som överskrift i förordet i Proggen. På 40-talet i USA fick vita medelklassungdomar på college upp ögonen för den allra tidigaste jazzen, den som svarta och kreoler spelade i New Orleans vid 1900-talets början. Mässingssektioner och rytmisk banjo. Panamahattar och gammeldags klädsel. Nostalgi för en svunnen tid. Detta spred sig till Sverige och det är intressant som noteras i boken att så många av musikerna inom proggen startade som tradjazzare.

Men popen och rocken var till slut starkare i och med band som The Beatles och The Rolling Stones. De amerikanska och engelska influenserna var starka. Dock var en del band även imponerade och inspirerade av minimalistisk musik som den av Steven Reich och Terry Reiley och mer avantgardistisk musik som den av John Cage.

Något som slår mig är hur pass starka influenserna från USA var i både proggen och i punken. På en skiva som Festen på gärdet hittar man både amerikansk old-time och jug band-inspirerad musik och så förstås rocken. Tidiga Ebba Grön är väldigt influerad av bluesrock, eller kanske snarare band som i sin tur hittade kraften i powerchords i shufflerytm. The Who, The Ramones och så vidare.

Proggen bjuder på ganska intressanta porträtt av Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band och några av medlemmarna i Blå Tåget, vidare bland annat om teatergrupperna, skivbolagen, lite om de politiska bråken och om tidningen Musikens Makt.

Likaså lite om Gärdetfesterna, kanske sveriges Woodstockfestival, som först stod för allmänt skapande av olika konstformer, men enligt några av arrangörerna så blev det med tiden mer konsumtion av musiken istället för eget skapande. I och med att evenemanget blev allt större tycktes det krävas en professionalisering runt omkring. Kanske kan man dra paralleller till Woodstockfestivalerna i USA som med tiden allt mer urvattnades och kommersialiserades med peak under kaoset 1994.

Begreppet Musikrörelsen är något diffust. Läser man boken får man intrycket att musikrörelsen i själva verket var skivbolagen som gav ut musiken. Företag som Silence och MNW och det ligger stort fokus på skivbolagen i boken. Trots proggens mycket radikala innehåll behöll eller tog dessa företag över de allmänt rådande metoderna för musikdistribution. Men det fanns även röster i bolagen som siade om musikskivornas avvecklande när den stora massan hade lärt sig att själv spela musik, istället för att enbart lyssna. För det mesta fungerade musikrörelsens skivbolag som de kommersiella företagen. Inom punken var det mer DIY, banden kunde skramla ihop lite pengar till studiotid och skivpressning och kunde mer fritt ge ut singlar. Jag funderar på om detta kan ha varit en av anledningarna till att punktexterna kunde vara så explicita som de var när man hade minimalt med censoriska element som kunde stå ivägen.

Det här med instrumental progg är intressant. Övergången från engelska till svenska texter tyder på att texten får mer fokus än tidigare, det blir viktigt att ”nå ut”, att sprida ett politiskt budskap. Så var det inte heller så hett att sjunga på imperialistspråket engelska. Jag har allmänt snappat upp åsikter om att den mestadels instrumentala musik som spelades av till exempel Samla Mammas Manna eller International Harvester inte ska ses som progg. Detta eftersom man i frånvaron av texter inte spred något budskap och därför skulle hamna i något annat fack, kanske som psykadelia eller något liknande. Lahger lutar mer åt att ganska kategoriskt dela in band inomproggs och utomproggs efter vilket bolag de gav ut musiken på.

Inom punken fanns en liknande debatt eller sätt att tänka om texterna. En del band eller tyckare ansåg att det var falskt att sjunga på engelska, uttrycket skulle vara äkta. Att sjunga på engelska kunde ses som alltför imitativt. Det var viktigt det där med äkthet, man skulle göra sina kläder själv genom att modifiera det man hade, inte fan kunde man gå och köpa sig till en look. Så som man tyckte vissa gjorde när de åkte till London och kom hem med nya kläder och skivor i väskorna.

Kapitlet om de politiska bråken inom proggen är ganska nedslående att läsa. Män, män och gubbs från ganska auktoritärt kommunistiskt håll med friska bråktendenser. Kanske kom dödsstöten när ungdomspolitiker från vänsterförbunden infiltrerade rörelsen och försökte kapa till sig musikaliska uttryck som kunde användas som propaganda. Det är inte svårt att se att punken så tydligt vände sig emot proggen och hippieinfluenserna när Musikens Makt skriver om punken som ett hot mot musikrörelsen. Det blir på något sätt väldigt tydligt hur anarkistisk punken var och hur mesigt och auktoritärt proggen kunde uttrycka sig.

En kvinnlig artist i punkboken tar upp proggens mesighet och talar om albumet Sånger om kvinnor, eller i alla fall låten Vi måste höja våra röster. Ser man till musikaliskt uttryck så svänger i och för sig progglåten, men om man jämför med punken i allmänhet så finns där 80 % mer kraft bakom orden.

Svensk punk... är en fullkomlig boost att läsa, en spark i röven på en lat jävel som knappt engagerar sig. Boken gör via intervjuer nedslag i punkens Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tre områden som kanske lite förvånande skilde sig en del åt. Den bild man får är att Stockholm var ett slagfält där punkare levde i skräck för raggarna (tanken på flickan som fick sin säkerhetsnål utryckt genom kinden sätter visst spår). Men även politisk aktivism i form av engagemang för fria ungdomsgårdar. Göteborgspunken framstår som levande i skuggan av någon slags arbetarklassmentalitet om att inte sticka ut för mycket, åtminstone utseendemässigt. Där fanns inte heller den kraftiga animositet mellan raggare och punkare som i Stockholm.

Även i så närliggande städer som Malmö och Lund verkade det finnas vissa skillnader. Malmö beskrivs som strikt arbetarklass i och med Kockums och så vidare medan Lund som universitetsstad var mer medelklassig, mer intellektuell. Men på det hela taget hade städerna lite av en stämpel om att producera mycket deppigare musik än övriga ställen.

Vem hade kunnat tro att Klippan skulle bli lite av pionjärlandskap för den tidiga punken? Kanske är det lite symptomatiskt för punken att dyka upp på ställen där det inte fanns särskilt mycket att göra för ungdomar? Många beskriver i boken hur fullständigt dött det var för ungdomar, även i Stockholm, och när det väl öppnades mer renodlade punk- eller rockklubbar och skivbutiker blev dessa populära mötesplatser.

Att de tre stora städerna skilde sig åt i uttryck är kanske inte så konstigt egentligen, sådana tendenser fanns redan under proggeran. Mikael Wiehe påstår att i Stockholm var det mer flummigt, i Göteborg mer arbetarklassmärkt bluesrock och i Malmö mer melodisk musik.

Det jag får ut av boken som jag känner att jag vill implementer i min egen tillvaro är punkens helt otroliga göresjälv-attityd. Man lärde sig vilken enorm bromskloss byråkratin och det politiska etablisemanget utgjorde. Så det blev fanzines tryckta mitt i natten på en skolkopiator. Skita i skivbolagens fiskande och spela in själv. Standardförfarandet verkade vara att fixa instrument och replokal, sätta några låtar och ut och spela. Mer än en gång får man läsa om hur de tänkte ”om han kan så kan fanemej jag också”. Här kan man faktiskt jämföra lite med artisterna i Blå Tåget som i Proggen dissas ganska friskt för att inte kunna spela instrument. Mikael Wiehe berättar om att han tänkte att om de kunde ge ut en skiva så skulle nog Hoola också kunna.

Men jag vet inte riktigt om jag håller med om att de var medelmåttiga musiker, för mig är Blå Tåget lite av proggens guld. Textmässigt vet jag inte om det finns någon som slår dem på fingrarna, men jag har aldrig lagt märke till att de skulle vara dåliga musiker. Jag blir likaså lite förvånad över hur bra den tidiga punken låter. En del av de intervjuade säger själv att mycket av det som spelades lät för jävligt. Men när jag sedan lyssnar på till exempel samlingsskivorna i Svenska punkklassiker så låter det mycket bättre än vad man kunnat tro efter beskrivningar om band med folk som spelat sina instrument i två månader.

Lite jobbigt blir det i Svensk punk... om man är helt ny inför punken, de som får berätta presenteras inte utan det är pang på med talande huvuden. Blir lite svårt att veta vem som gjorde vad och i vilket band de spelade eller vad de nu hade för roll i punkrörelsen. Så om man inte kan någonting innan så kan det vara värt att läsa på lite innan så man vet vem fan Gurra och Fjodor var osv. Så kan man också börja med att läsa efterordet som jag tror egentligen var skrivet som ett förord. Sedan är texten sjukt liten, så om man tänkt ge bort boken till någon gammal punkare så kanske man ska slänga med ett par brillor också.

Håkan Lahger, Proggen (2002), Atlas bokförlag, ISBN: 9173891002.

Benke Carlsson, Peter Johansson och Pär Wickholm, Svensk punk 1977-81 Varför tror du vi låter som vi låter..., (2005), Atlas bokförlag. ISBN: 9173891932.