En bok om inspelning

En sjukt bra bok om hur inspelning av musik har påverkat musik och människor hittar man i Capturing Sound: How technology has changed music av den amerikanske musikforskaren Mark Katz.

Boken har som tes att inspelningstekniken grundläggande har förändrat musiklivet, en kanske inte helt revolutionerande tes i stort, men genom exempelstudier lanserar Katz mer kontroversiella idéer. Ett exempel är hans tes om violinvibrato. Det är ganska allmänt vedertaget att användandet av vibrato vid violinspel ökade markant med start under tidigt 1900-tal, men slog igenom stort på 20-talet. Många idéer har lanserats om varför detta skedde. Många kända violinister var emot användningen av för mycket och tydligt vibrato, men kanske var det ändå en skiftning i estetiska ideal? Någon tar upp hakstödets mer allmänna användande som anledning. Detta skulle ha friat upp vänsterhanden, som innan var tvungen att hålla upp violinen, och på så sätt göra det enklare att använda vibrato. Även introducerandet av stålsträngar nämns som en teori. Katz bortser inte från att alla dessa teorier kan ha inverkat, men lanserar sin teori om att inspelningstekniker var avgörande.

Genom att använda ett bredare och mer konstant vibrato kunde man lättare se till att musiken man spelade in verkligen projecerades från violinen, genom tratten som fångade upp ljudet (eller en ganska dålig mikrofon efter det elektriska inspelandets introduktion) till huvudkopian. Eftersom inspelningen konkretiserar ljudet och möjliggör i princip oändlig återuppspelning är det extra viktigt att man spelar rätt. Genom vibratot har violinisten mer utrymme för att korrigera små intoneringsfel. En parallell finns inom t.ex. hawaiiansk lap steel där konstant vibrato med spelstålet används och även vid så kallade ”slants” där spelstålet vrids för att ta diagonalt placerade tonpar. Vibratot kunde även fungera som indivduella identitetsmarkörer för soloviolinister och ersätta bristen på fysisk närvaro vid lyssnandet.

Katz tar upp en del mycket intressanta aspekter kring skivlyssning som idag är helt självklara, men som under inspelningens barndom var helt nya. Tidigare nämnda brist på fysisk närvaro var något som man t.ex. försökte undkomma genom att bifoga bilder med skovorna och uppfinna olika maskiner som projecerade bilder på orkestern eller annat i takt till musiken. Idag kanske man lägger med en DVD-video eller en plansch tillsammans med musiken istället. Ett brytande mot tusenåriga traditioner blir begreppet ensamlyssning, något som tidigare var helt otänkbart och som sågs med viss skepsis.

Ett intressant kapitel om tidiga idéer om inspelningar och mellankrigstidens experiment- och teknikpositiva anda tar upp den lite okända genren Grammophonmusik. Det var den tyska tonsättaren Paul Hindemith som var bland de första att använda inspelningsteknik som kompositionsverktyg. Han presenterade sina verk på en musikfestival i Berlin 1930. Hindemith hade inte bara komponerat specifikt för grammofon med sina Originalwerke für Schallplatten utan hade även tillverkat två Trickaufnahmen, trickinspelningar. Där ingick till exempel sång, troligtvis av Hindemith själv, bearbetad i olika hastigheter uppförd samtidigt. På samma festival presenterade Ernst Toch sitt verk Gesprochene Musik. Medan Hindemith mer var intresserad av de kontrapunktiska effekter inspelning kunde skapa, ägnade sig Toch mer åt hur ljud kunde förändras genom inspelning. Ett exempel är hur tonhöjden ökar om något spelas upp snabbare, en effekt som vid tidpunkten var helt ny.

Det är roligt att läsa om olika teorier om inspelning som uppkom under tidigt 1900-tal. 1910 skriver Alexander Dillmann i Berlintidningen Die Stimme och tänker sig att man i skivorna skulle kunna gravera in ljudförlopp för hand. Idéer om hur man skulle kunna skapa en slags notation för denna gravyrteknik kunde handla om att skapa ett alfabet eller en palett av hur olika ljud ser ut i själva spåren på skivan. På så sätt kunde en kompositör komma ifrån att behöva ha en massa musiker för att tolka och spela upp musiken.

Under 1930-talet ser man även tankar om att spela in vardagsljud från omgivningen och använda i kompositioner, något som föregår femtiotalets musique concrète.

Man börjar även se på grammofonen som ett musikinstrument i sig själv, att användas i konserter och liknande. Jag har inte gjort någon ingående undersökning, men det är intressant att påpeka att musikinstrumentsystematiken som verkligen börjar få fart vid den här tiden verkar bortse från denna idé. Sachs-Hornbostelsystemet verkar inte innehålla grammofonen, men däremot har musikforskaren Tobias Norlind med fonograf och grammofon i sin systematik från 1932. Där finns dessa instrument under aerofoner och mer bestämt under musikapparater. Detta verkar Norlind ha varit ensam om.

Den som tvivlar på att grammofonen, eller skivspelaren kan ses som ett instrument kan i boken läsa om turntablism. I genren med ursprung i hip-hopen blir skivspelaren, the turntable, ett instrument när man sctratchar och manupulerar uppspelningen av LP-skivor, ofta i battles där man tävlar emot varandra om en jurys godkännande.

En stor del av boken handlar sedan om dator- eller digitalbaserade fenomen som fildelning med MP3:or som fokus. Här kommer bokens stora behållning fram enligt mig. Katz argumenterar på ett oerhört bra sätt för fildelning som någonting positivt för musiklivet. Utifrån intervjuer och enkäter tar han upp effekter av fildelande som hos mig skapar högt igenkänningsvärde. Personer berättar om hur nya musikvärldar öppnar sig bara genom en enkel sökning och Katz gör själv en egen undersökning och hittar bland annat svensk funk på nätet. Det är dock lite trist att han först så gott som krossar flertalet av musikindustrins argument för att fildelning, olaglig eller ej, är någonting som skadar dem speciellt och musiken i allmänhet. Detta för att sedan backa ur lite och vill istället för att helt avskaffa kopieringsrättigheter och liknande system införa en ”tunnare” copyright, för att skapa en bättre balans mellan tillgång och kontroll. Något som i praktiken mest betyder förkortad tid för hur länge upphovsrätten ska gälla och en utvidgning av vad som ska anses som godtyckligt bruk av skyddat material.

Det som är så soft med den här boken är att den är en nästan perfekt blandning av populärlitteratur och akademisk avhandling. Med friskt användande av anekdoter och exempelstudier blir det riktigt kul läsning. Att slänga med en CD tillsammans med boken börjar bli allt vanligare och här är inget undantag. Riktigt bra som komplement till Katz analyser av bland annat Public Enemys Fight the Power och Fatboy Slims Praise You, två exempel på sampling.

Mark Katz, Capturing Sound: How Technology Has Changed Music (2004) University of California Press. ISBN: 0520243803.