Blues People

Då hette han LeRoi Jones, idag heter han Amiri Baraka. 1963 skrev han boken Blues People om så kallad svart musik i USA, med fokus på dess utveckling och sociala samband.

Jones bok är en slags resa genom århundradena av närvaro av afrikanska slavar och deras ättlingar i USA. En synpunkt som han för fram är att slaveriet i USA kom att vara ett mer grymt förfarande än på andra ställen. Detta på grund av de stora kulturella skillnaderna mellan afrikaner och euro-amerikaner. Jones största anledning till att följa den afrikanska slavens resa mot amerikanisering via musiken är att materiella konstverksamheter som skulpturer, måleri och så vidare försvinner ganska snabbt, medan musik, dans och religion blir kvar på grund av svårigheterna att ta död traditioner och tankar.

Resan går bland annat via de religiösa influenserna i den svarta musiken. Från början fanns ett motstånd från slavägarna att frälsa slavarna eftersom de ofta sågs som djur och lägre stående, till exempel förekom liknelser mellan oxar och slavar. Men under 1800-talet missionerade baptister och metodister och de svarta fick ta till sig den kristna tron. Detta förde med sig ett fokus på efterlivet, ”going over Jordan”, och tog bort fokus på slavarnas afrikanska rötter och jakt på frihet. Så kallade spirituals blev den första infödda svarta amerikanska musiken som en adaptering av psalmer av europeiskt ursprung.

Jones ger en intressant dänga åt den svarta medelklassen och hävdar att medelklassen och den stora massan av arbetarklass gick åt två olika håll. Medelklassen förskjöt allt som kunde påminna om slaveriet och vände sig till det vita samhället. Tydligast ser man kanske detta i New Orleans där kreoler, d.v.s. personer med blandad europeisk respektive afrikansk härkomst, var väldigt måna om att betona deras europeiska arv. Många kreolska musiker fick musikutbildning av franska lärare och gick t.ex. som jazzpianisten Jelly Roll Morton på den franska operan i staden. Enligt en teori om jazzens ursprung var det skärpta segregationslagar i södern som tvingade de europeiskt skolade kreolerna att spela med de ofta autodidaktiska svarta. Detta eftersom kreolerna då buntades ihop med de svarta. Detta skapade en musik som kunde tilltala större element inom de båda grupperna, både medelklass och arbetarklass. Till skillnad från klassisk eller lantlig blues som hämtade artister och lyssnare i princip enbart inom arbetarklassen.

Kanske kan man applicera denna sistnämnda teori även på jazzens popularitet bland medelklassens vita i USA. Många vita spelade tidigt jazz, men i princip ingen spelade blues. Detta skulle kunna bero på att jazzen innehöll denna känslomässiga eller sociala bredd och därmed kunde tilltala vita. Inom jazzen påpekar Jones några intressanta rörelser eller utvecklinglinjer. Bland annat övergången från tolv takters bluesform (bluestolva) till ”uppjazzade” populärmelodier på 32 takter cirka 1925-35.

Jones introducerar en ganska intressant och aningen kontroversiell tes. Anledningen till att afro-amerikaner inte tillfört något större inom t.ex. litteratur och bildkonst beror på dessa konstarters kopplingar till den svarta medelklassen. Han nämner bland annat exempel på svarta författare som tar till sig många av de värderingar som förekom i det vita amerika angående de svarta. Ett exempel är romanerna som sätter en välbärgad svart man ur medelklassen tillsammans med en massa odrägliga supande svarta i förslagsvis en tågvagn. Liksom för att visa på att en svart man visst kan bete sig som vita amerikaner.

Efter slaveriets avskaffande utökades det ”världsliga” livet utanför kyrkan, kyrkan som var den enda egna samlingsplatsen för svarta på många slavplantager. Ett resultat av detta var att det blev fler som spelade men även lyssnade på annan musik än den kyrkliga. Jones vill även påvisa en ny slags ensamhet för individen efter inbördeskriget, det arbete som tidigare varit gemensamt, med kvinnor och män i samarbete och samsjungande byttes mot ett individuellt slit på halvegna åkerplättar. Uppkomsten av individuella arbetsånger eller så kallade shouts tydde på en uppluckring av den starka traditionen av gemensam eller kollektivt musikskapande i stora delar av Afrika.

Övergången från ett folkligt uttryck till ett mer underhållningsbaserat sådant visar Jones på i utvecklingen av den så kallade klassiska bluesen, classic blues. Denna bluestyp har kopplingar till minstrelshowerna och de kringresande teatersällskapen som ofta innehöll en framstående kvinnlig sångerska och en lite större orkester med starka jazz-influenser. Dessa kringåkande shower spred bluesen till ett mycket stort område men dog ganska plötsligt i och med den stora depressionen som slog till 1929. Intressant nog verkar det som om den klassiska bluesens död hängde ihop med att den var byggd på en ekonomisk princip i och med kopplingarna till teatern och kringresandet som skulle generera pengar åt många orkestermedlemmar.

Skivutgivning av den svarta musiken var en viktigt vändpunkt, musiken gavs ut på speciella bolag i så kallade rasmusikserier, race records. Dock var det mestadels en ekonomisk fråga för skivbolagen att spela in musiken. Man upptäckte helt enkelt att afro-amerikaner (likaså fattiga vita från landsbygden) var beredda att köpa musik som de kände igen från sina egna omgivningar. Man hade hittat en ny marknad som man naturligtvis ville utnyttja.

De södra staternas ekonomiska eftersläpning var en av anledningarna till den utflyttning av svarta till de stora städerna i norr med start runt 1914 med världskrigen som katalysatorer. Omvandlingen från jordbrukssamhälle till industrialism hade startat. Den tidiga bluesen brukar delas in i tre kategorier, classic blues, country blues och city blues. Jones spårar den sistnämndas utveckling via nattklubbar och house rent parties i norr som utgjorde en helt ny erfarenhet för de till storstaden från landet inflyttade svarta.

Jones avslutar boken med en genomgång av den då moderna scenen med bebop som stora grej. Bebopen kritiserades kraftigt av vita kritiker i diverse jazztidningar. En intressant tanke är att möjligheten att kritisera bebopen skulle bero på att man såg den bland annat som ”anti-jazz”. Den tidiga jazzen, dixieland, sågs av många som den rena, den ursprungliga jazzen och bebopen skulle då vara ett avsteg från denna, en konstform i ordets mest negativa bemärkelse. Genom att inte kalla genren jazz, och musikernas egna avståndstagande från rådande musikaliska normer hade man i Jones ord rykt bort slöjan av folkligt uttryck. Då var det fritt fram att kritisera utan att framstå som om man avfärdade en hel folkgrupps artistiska eller musikaliska uttryck.

Ett återkommande skeende i Jones berättelse är det vita amerikas tendens att ta till sig svarta musikaliska uttryck och späda ut dem. Jag är inte riktigt nöjd med den beskrivning av ragtime som Jones gör i boken, han påstår att genren uppstod som en afro-amerikansk musik som ”använde vita pianistiska stilgrepp som användes i showmusik”. Pianoragtime är den typ som blivit mest populär t.ex. via filmer som The Sting, men den utvecklades i sin tur ur svart dansmusik. Här talar Jones om en uttnunning av ragtimen, likaså med storbandswingen. Frågan man sedan kan ställa sig är om detta beror på vita amerikaners oförmåga (i stort) att spela svart musik eller om detta beror på en kommersialisering av musikstilarna, då de hamnar i den stora mediala huvudströmmen.

En teori som Jones inte explicit lägger fram i boken, men som jag kommer att tänka på är att man kanske skulle kunna se musikalisk utveckling som större eller mindre fluktuation från en stor huvudfåra eller flod, en mainstream. En ny musikstil som bygger på något tidigare, eller något helt nytt, skapas och tar sin form i relativ undangömdhet, blir allt mer populär och tas upp av kommersiella krafter som vill tjäna pengar på att ge ut musiken. Med större exponering och eventuell adaption eller utslätning för en bred massa skapas en typ av reaktion emot den nu populära musiken och musiker känner sig tvingade att förnya sig och skapa något som låter helt olikt. Om detta sedan sker skulle man eventuellt kunna hamna vid scenariots början igen, som någon slags kontinuerlig vågrörelse fram och tillbaka.

Bokens ålder märks tydligt, det är mycket ”negermusik” hit och ”negersamhälle” dit. Men även om vi i dag kanske skriver om ordet till ”svart” musik eller ”afro-amerikansk” musik så görs ju distinktionen svart/vit mer eller mindre, oavsett vilka ord man använder.

Lite problematiskt är att Jones ibland talar om till exempel den ”rena bluesen”. Taget ur sitt sammanhang är det i stort sett onödigt att tala om ”ren” musik, något som implicit betyder att det även finns en oren musik, en urvattnad musik. Vad som lite grann räddar Jones är att han betonar de sociala och ekonomiska kopplingarna till bluesens uppstående. Kanske kan man tala om ren musik när de sociala erfarenheter som bidragit till att skapa musiken fortfarande är starka. Idag är det få människor som spelar blues för att de är förtryckta på något sätt. Men kanske spelar folk fortfarande Schubertlieder eftersom det fortfarande finns en medelklass som har råd med pianon och tryckta noter?

LeRoi Jones, Blues People (1963), Rabén & Sjögren. ISBN: 9129421470. (Finns även utgiven som Blues People: Negro Music in White America på Harper Perennial med ISBN 068818474X).